Vila i frid Paul Gray (1972-2010)

Våren i metalvärlden har varit ovanligt svart. I april avled Pete Steele (Type O Negative) av hjärtsvikt, en månad senare förlorade Ronnie James Dio kampen mot magcancern. Hyllningarna till den lille hårdrocksikonen med den enorma rösten strömmade fortfarande in på nyhetssajten Blabbermouth när nästa dödsbud anlände: den 24 maj hittades Slipknots basist Paul Gray död på ett hotellrum i Urbandale, en sömnig förort i hemstaden Des Moines, Iowa.

Enligt den preliminära obduktionsrapporten är dödsorsaken oklar, men det är lätt att spekulera: en historia av tyngre drogmissbruk – funnen ensam på ett hotell, inte alls långt från hemmet. Det märkliga, med risk för att låta cynisk, är inte att en medlem i Slipknot dör. Det borde någon av de nio ha gjort för länge sedan, med tanke på hur de två första albumen ”Slipknot” och ”Iowa” låter och med tanke på hur medlemmarna levde kring 00-talets början.

Bandet utstrålade – i sina mer positiva stunder – en fräsande hatkärlek till livet. Det gjorde mindre ont om man tryckte in fingrarna i ögonen, annars var tillvaron mest en cancer. People=shit. Texterna på debuten är så groteskt hatiska – både mot det egna jaget och omgivningen – att de knappt hade gått att läsa om det inte vore för de små luftfickorna av sarkastisk humor som livar upp (”Where’s Chuck D when you need him?”, ”You can’t see California without Marlon Brando’s eyes”).

Man kan förstås inte säga att Paul Gray – som lär ha stämt sin bas i D-E-A-D i låten ”Some feel” – borde ha dött för tio år sedan, men det hade varit mer greppbart. Nu, vid trettioåtta års ålder, hade han överlevt bandet och kommit ut relativt helskinnad på andra sidan.

Jag träffade hans kollegor Corey Taylor (sång) och Shawn Crahan (slagverk) i Seattle för två år sedan i samband med en omslagsartikel för Close-Up och senaste albumet ”All hope is gone”, som trots sin titel visade att bandet hade börjat uppskatta livet som något mer än kreativt bränsle för nästa låt om skärseld, aborter och döda minnen. Sångaren fyllde sin hotellsvit med positiv energi och förklarade att alla i bandet mådde ganska bra. För första gången kunde de hämta andan och njuta av sina framgångar.

I november förra året gjorde Slipknot sin sista spelning på världsturnén för ”All hope is gone”; de närmaste arton månaderna skulle medlemmarna få ägna åt familjeliv och sidoprojekt. I april stod det klart att Paul Gray skulle ersätta David Ellefson (Megadeth) i stjärnprojektet Hail, som även inkluderar Tim ”Ripper” Owens (Yngwie Malmsteen, ex-Judas Priest), Andreas Kisser (Sepultura) och Paul Bostaph (ex-Slayer). Bandet hade sex dagar kvar till en efterlängtad Europaturné.

Dessutom skulle han och hustrun Brenna snart bli föräldrar. Dottern kommer nu bara att känna sin pappa genom bilder, berättelser och den musik han spelade. Att dö ifrån sitt ofödda barn – snarare än ett liv som tidigare kändes som ett virus – går inte alls ihop med idén om Slipknot som en nödvändig ventil för frustration och självdestruktivitet.

Igår, den 25 maj, höll Slipknot en omaskerad presskonferens som sändes live på nätet. Videon gör direkt ont att se på. Männen bakom maskerna ser helt förstörda ut, alternativt nollställda och frånvarande. ”Mitt liv förändrades det ögonblick jag träffade honom”, lyckas dj:n Sid Wilson – vanligen iskallt distanserad bakom sin gasmask – få fram mellan snyftningarna. Mikrofonen skickas vidare till slagverkaren Chris Fehn, vars minnesbild av Paul är den mest vardagligaste och den som griper tag hårdast.

– Det jag kommer att sakna mest är hans kramar. Han kramades bättre än någon annan. När han högg tag i en kunde man verkligen känna honom och hans kärlek.

PS. Se även vad kollega Christoffer på I Just Can’t Hate Enough skriver. Läsarna rasar.

Let’s pretend / We’re not at the end
Pretend that we have nothing left
Are you ready for the time of your life?

– Slipknot, “Vendetta”

Text: Jonn Palmér Jeppsson
Foto: Paul R. Brown