Var finns arkitekturkritiken?

Ett färdigställt byggnadsverk, resultatet av en lång planerings- och konstruktionsprocess, överraskar inte sällan de människor som ska leva med byggnaden till vardags. Vare sig det rör sig om en positiv eller negativ överraskning antyder den att tillräcklig insyn i arbetet ofta saknas hos den breda allmänheten. Vi kan tvingas att leva med något som vi inte på förhand fått möjlighet att diskutera eller inverka på. Maja Babić, arkitekt i Bosnien Hercegovina, frågar efter en kritisk verksamhet som inbjuder allmänheten till diskussion och större deltagande. Hennes utgångspunkt är den arkitektoniska situationen i Sarajevo idag, men frågorna som ställs är för den skull inte mindre berättigade här i Sverige.

Det följer av enkel logik, men för säkerhets skull kan även en titt i den vetenskapliga litteraturen i ämnet försäkra, att staden visserligen är ett civilisatoriskt fenomen men framför allt ett kulturellt sådant som får sin prägel av människorna som lever i den. Det vi sällan själva tänker på, och som de insatta inte påminner om tillräckligt ofta, är att en stads arkitektur utgör ”en perfekt bild av den moraliska, etiska och kulturella situationen bland invånarna i staden”, som Zvjezdan Živković har uttryckt det.

Vad kan man med detta i åtanke säga om de byggnadsverk som omger oss och som utgör bakgrunden till vår vardag? Varje morgon avtecknar sig en ny arkitektonisk siluett i vårt Sarajevo och i vårt land: en överdådig bensinstation, en malplacerad skyskrapa eller ett shoppingcentrum med tveksam ägarstruktur. Det är en verklighet som inte hyser några nya skolor och där bibliotek är reliker från det förgångna. I samma verklighet har bygget av ett museum i Sarajevo stått i stiltje tio år på grund av ett planeringsfel. Medan vi stoltserar med en ny galleria i Marijin Dvor, i själva stadens hjärta, märker vi inte att de historiska österrikisk-ungerska byggnaderna, liksom Marijin Dvor självt och dess omedelbara närhet, vid det här laget står insnärjda. Fram till alldeles nyligen har entréerna till byggnaderna stått blockerade av trafik. Gröna ytor, öppen himmel och trafiksäkerhet har kommit att tillhöra det förgångna.

Det är kanske säkrast att säga att denna artikel inte är en kritik mot enstaka byggen. Snarare är den riktad mot samhället i stort och mot oss arkitekter som yrkesgrupp. Situationen som den ser ut nu är – det ska betonas – en konsekvens av avsaknaden av en kritisk tradition.

Betänker man vilka konsekvenser den arkitektoniska verksamheten på senare tid gett upphov till, så är det nödvändigt att återvända till den inom arkitekturen grundläggande idén att se på en situation ur alla möjliga perspektiv. Därför är det helt nödvändigt att se arkitekturen som en del inom de kulturella, sociala, ekonomiska och politiska sammanhangen. Annars tjänar den inte sitt ändamål. Arkitektur bör ses som sammanlänkande dessa olika diskurser.

Den arkitektoniska verksamhet som vi fått bevittna har på flera sätt visat sig inadekvat, avsedd för varken medborgarna, rummet eller tiden vilken vi lever i. Hela ansvaret ska däremot inte läggas på enskilda arkitekter. Avgörande för situationen är – återigen – uteblivandet av en kvalificerad arkitekturkritik.

Arkitekturkritik är en ung disciplin och i jämförelse med bildkonsten, musiken och filmen har den varit otillräckligt affirmerad och given alltför otydliga förutsättningar.

Den första arkitektoniska kritikern utmärker sig på 1800-talet, då Montgomery Schyler skriver artiklar för The New York World och The New York Times. Under seklet därpå inför The New Yorker en stående spalt i ämnet och under 1960-talet innehar Ada Louise Huxtable positionen som permanent arkitekturkritiker i samma tidskrift. Hennes arbete belönas år 1970 med Pulitzer-priset. Dessförinnan ­­– under 30-, 40- och 50-talen – verkar Lewis Mumford som kritiker parallellt med att han ger ut en rad texter på temat arkitektur och urbanism.

Under 1900-talet har det emellertid mestadels varit så att enskilda framstående arkitekter axlat kritikuppdraget. Le Corbusier skriver under hela sin karriär om arkitektur och urbanism, Adolf Loos verk Ornament und Verbrechen innebär ett stort steg framåt för kritiken, medan Walter Gropius för med sig sin verksamhet till USA. Ändå är det vanligare att dessa personer ses mer som krönikörer över den moderna arkitekturen än kritiker av densamma.

I den ojämna arkitekturkritiska utvecklingen i före detta Jugoslavien utmärkte sig bland andra serben Aleksandar Milenković, som bland annat betonade det ökade intresset för en bred diskussion om arkitektur även utanför expertiskretsen. Även Ranko Radović höll vid upprepade tillfällen fast vid synen på arkitektur som helt nödvändig för den gängse människan och påpekade vikten av en vital kritik.

Ska man tala om regelrätt arkitekturkritik i regionen under den här tiden, så är Antoaneta Pasinović den enda professionellt aktiva kritikern. Hon var verksam i Kroatien från slutet av 60-talet ända fram till sin bortgång 1985. Före 1968, året då hon på allvar inledde sin gärning, var det som uppfattades som kritik förunnat yrkeskåren och exkluderade den breda allmänheten, vilken reagerade bara på byggen som uppenbart var ofördelaktiga för alla. Även i de fall där allmänhetens reaktioner hördes hade den ingen eller minimal inverkan på slutresultatet. Varje radikalisering av rumsliga spörsmål har, skriver Pasinović i Izazov mišljenja o prostornom jedinstvu skett i tystnad och godtycke och till nytta endast för enstaka aktörer och deras organisationer.

Avsaknaden av kritisk tradition, liksomdess prestige och inflytande, kompliceras ytterligare av att den begränsade kritik som ändå funnits varit uteslutande affirmerande, med andra ord föga kritisk. De texter som tryckts har varit i enlighet med syftena hos myndigheterna, olika organisationer och enstaka arkitekter; texterna har snarast fungerat som ett presentationsmedium för enstaka objekt eller i syfte att stärka opinionen för redan pågående byggen. Till skillnad från bild- eller musikkritiken har allmänheten inte fått någon chans att förmedla sina åsikter – trots att arkitekturens inverkan på det dagliga livet är så mycket mer dramatisk i jämförelse. Aleksandar Milenković menar att samhällelig påverkan regelmässigt försummats, vilket ju återspeglats i samhället – arkitekturen är än mer försvagad och orsak till en mer uttalad exklusivitet och elitistiskt manér hos verksamma arkitekter.

Arkitektonisk kritik som sådan är nödvändig för formandet av ett allmänt forum som möjliggör insyn för allmänheten och deras rätt att ta ställning och säga sitt. Kritiken är nödvändig helt enkelt för att arkitekturen, liksom alla diskurser den vävs in i, ska kunna höja sig i kvalitet. Arkitekturkritik kan inte bara bestå av texter som uttrycker bejakande kritik. Helt Nödvändigt är att acceptera priset och värdet av denna konstart i våra liv och acceptera kritiken som ett system för ärlig värdering.

Kritiken i sig är i första hand oundgänglig för  arkitekter och andra experter, eftersom det är dessa som direkt skapar arkitekturen, men den är samtidigt ett medel för allmänbildande vägledning i fråga om de värden som ett samhälle måste acceptera brett för att kunna fungera. Arkitektoniska verk fortlever i åratal, årtionden och sekel. Är det att acceptabelt att något som påverkar miljoner människor styrs främst av viljan hos arkitekterna, varav många reagerar dåligt på kritik, det vill säga genom ändlös polemik riktad mot dem som för fram klander? En bred medvetenhet är nödvändig; allmänheten bör utgöra drivkraften och verkets godkännande bör vara beroende av just denna uppslutning. Situationen där allmänhetens apati samsas enbart med det ekonomiska medlets imperativ är oacceptabel.

Enligt arkitekturprofessorn Jahiela Fincija, vars idéer bland andra Antoaneta Pasinović anammade, bör arkitekturkritik vara en självständig kreativ disciplin som är folkbildande i den mån den introducerar arkitektur för den breda allmänheten och bejakar en medvetenhet om särskiljande av värden som är bestående från sådana som är på modet för stunden.

Kritikerns uppgift bör också vara att syssla med arkitektur på ett teoretiskt samordnande sätt i syfte att underlätta för yrkesarkitekter att orientera sig i andras arbete och skapa arkitektur av hög kvalitet.

Kritiken får heller inte begränsa sig till att behandla bara ”attraktiva” objekt, eller objekt intressanta på grund av aktualitetens tvång. Kritiken måste ägna sig åt alla former av arkitektoniskt skapande, med särskild tonvikt på massbyggen eftersom dessa har största påverkan på det dagliga livet.

Kritiken måste arbeta för att närma människan, i egenskap av slutgiltig användare, till det arkitektoniska arbetet och öka medvetenheten om arkitektens avgörande roll i processen. För kritiken är det av största vikt att den är ett incitament om att den ska kunna uppfylla sina syften.

Professor Stjepan Roš breddar arkitekturkritiken att gälla som en egen konstform och definierar fyra aspekter. (1) Kritikens innebörd för konstnären, skaparen, arkitekten som via kritiken närmar sig värdet av sitt arbete; (2) kritikens innebörd för mottagaren, eller användaren; (3) kritikens betydelse för regleringen av skapandekreativitet; och (4) kritikens betydelse för kritikern och dennas utveckling.

I skapandet av kritik måste upphovsmannen betänka en mängd faktorer och ta ställning till en rad frågor. ”Problemet ligger i observera, analysera, jämföra, komma till slutsatser och erbjuda lösningar ur olika perspektiv”, menar Krešimir Galović.

Aritekturkritikens utveckling har varit trög av många skäl. Ointresse i den offentliga debatten, liksom ointresset hos ekonomiska och politiska makthavare som investerar såväl som rivalitet arkitekter emellan är några av de viktigaste skälen. Är tiden inne att förändra situationen? Ålägger vår omgivning inte oss att själva förändra och är det inte dags att ta ansvar för den miljö vi lever i?

Samma medvetenhet och samma ansvar som åläggs kritikern, måste också åläggas den breda allmänheten.

Maja Babić
Arkitekt

Översättning: Fedja Borčak
Artikeln ursprungligen publicerad på www.radiosarajevo.ba (110209)