Tystnadens hävdande i ett svenskt landskap

Litteraturen är full av tystnad. I regel gäller ju att det som sägs ska säga något om det som inte sägs. Väl genomskådad är metoden mer eller mindre ett mekaniskt hantverk, men i de fall där suggestionen ännu inte hunnit släppa taget kan textuella utsagor förångas för att kondensera först i nivå med tystnaden, där textens öppna, allmänna påståenden blir till lugnt kaos.

Kaos i det här fallet är ordlöshet, att inte kunna formulera. Man kan kanske se på denna återvändsgränd som en möjlighet att röra vid människans mest frustrerande begränsning. Tystnad är effekt men kan också vara ödmjukhet inför det som kvarstår att lära.

Den bosniska författaren Zilhad Ključanin gav i fjol ut en bok i hög grad präglad av tystnadens manifestation. Här döljs tystnaden varken mellan raderna eller bakom det utsagda. Den är inte det kvarblivna i en process utan medagerar synligt och hävdande. Boken heter Švedsko srce moje majke (Min mors svenska hjärta) och är en berättelse om en mor och far som flyr till Sverige undan kriget i Bosnien på 90-talet. Sonen tillika berättaren är vid tidpunkten för berättelsen kvar med sin familj i det drabbade Sarajevo. Hans egen historia förblir en parantes, även om den – som vi ska se – är en laddad sådan.

I centrum står modern, hon som gärna ser sig själv som en världsmedborgare. Hon med det svenska hjärtat, som sonen säger. Acklimatisering till en främmande mentalitet är sällan självklar. Inte heller lyckas den öppna modern förstå sig på den nya kultur hon möter. Både hon och hennes make chockas av vad de ser som ett iskallt svenskt socialt klimat. Alla tycks gå runt tysta utan att känna behov av att säga någonting. Modern konstaterar att alla istället för att prata småler och att småleendet i själva verket är det främsta kommunikationsmedlet. Moderns nyfikna förbryllelse kontrasteras mot hennes makes misstänksamhet och bitterhet, vilket inte minst märks på hans misslyckade försök att småle.

Faderns avoghet mot det främmande svenska sättet och i synnerhet mot SFI-kurserna kontrasteras i sin tur av moderns iver att lära sig. När hon väl ska använda det nyvunna språket, då låser det sig och hon får inte fram mer än ett ”hej”. Trots det umgås hon flitigt med Ingrid, en äldre svensk dam som bor i samma trappuppgång. De överbygger språkhindret helt enkelt genom att inte prata. Hon, den obehindrade bosniska kvinnan, förvånas över hur pass mer intim tystnaden känns jämfört med det verbala samtalet. Svenskarna tycks ha någonting värdefullt på kornet trots allt.

En viss aktning för det svenska folkets lågmäldhet uppenbarar sig. För läsaren är denna inställning aningen obekväm. Rastlöshet och sysslolöshet mynnar så småningom ut i en släng av maniskt samlarbeteenden hos modern, som blir mer och mer ombytlig.

Lyckligtvis har inte svenskarna monopol på tystnad. Fastän fadern gärna påkallar uppmärksamhet mot det kyliga, asociala Sverige har tystnaden stor betydelse även i den egna kulturen, om än på ett mindre uppenbart sätt. I dialogerna familjemedlemmarna emellan existerar outsagda repliker jämsides utsagda. Som för att påtala att det outsagda endast har ett värde i det tysta, att vissa saker inte får yttras. Det må gälla ånger, trauma eller insikt.

Bosnierna ser sig själva som ett pratglatt folk för att inte säga passionerat. Romanen verkar vilja säga att en kulturell sfär där bara det oväsentliga vädras och det väsentliga multnar i det inre inte har något försprång framför den tysta gemenskapen. Ključanins lek med denna polemik är oöverträffat subtil. Fadern överdrivna tilltro till det egna kulturella arvet sätts i ljuset och ifrågasätts. Vanan att ständigt prata, vilket familjen verkligen gör, framstår som en fåfäng försvarsmekanism mot det väsentliga, det som är svårt att ta itu med. Och kan man läka sina sår genom att tala för att dölja det i tystnad undangömda?

Ključanin visar än större medvetenhet när han låter de mest smärtsamma erfarenheterna återberättas i fotnoter. Noterna hänger i resten av berättelsen med hjälp av lösa associationer som väcker sonens (berättarens) minnen till liv. Det som absolut inte får beblandas med det utsagda placeras så långt ifrån detta som det bara går – utanför det ordinarie textflödet. Avgränsningen mellan sagt och osagt konstateras alltmer explicit och de båda polerna tilldelas vissa värden.

När det osagda fått sitt utrymme får också tystnadens hävdande giltighet. Tystnad behöver inte automatiskt innebära frånvaro av ord i vanlig bemärkelse utan kan existera utan att nödvändigtvis vara ett negativt tillstånd beroende av ett annat. Om så verkligen är fallet, om tystnadens väsen är fritt från dialektiska förutsättningar, då tycks också det som är omöjligt att formulera omöjligt att nå. I det fallet spelar det heller ingen roll om vi pratar eller är tysta.

Det är kanske det modern instinktivt inser när hon vänjer sig vid att inte prata med Ingrid: språket, oavsett om det delas eller inte, snarare ökar distansen mellan individer. Språket får oss att lyfta i dimma. Det är först när vi tar itu med våra egna erfarenheter och vår självdefinition som vi blir tysta. För det mest svårbemästrade vi kan tänka oss finns inga riktigt talande ord. För allt annat finns väldigt många.

Fedja Borčak
Foto: Boštjan Pucelj