Film: The Trap

Efter att ha anlänt till ett blåsigt Göteborg i förra veckan och glatt hälsat på mina kära filmvänner tog jag mig an min första festivalfilm. Valet föll på det Serbiska Oscarsbidraget The Trap, som jag såg tillsammans med min gode vän Kristian som är väl bevandrad i både filmskapande och filmhistoria. The Trap har en Faust-liknande intrig. Faust som säljer sin själ till djävulen för att vinna ungdom och livsglädje har i The Trap fått skepnaden av en familjefar.

Pappan, Mladen, har en son i tidig skolålder som plötsligt insjuknar och måste genomgå omfattande kirurgi på en utländsk klinik. Kostnaden för operationen måste familjen själva stå för. Summor av den storleken är inget som familjen kan skrapa ihop på egen hand, eller med hjälp av vänner, så utvägen blir att sätta ut en ”tiggarannons” i tidningen. Mladen erbjuds pengarna av filmens Mefistofeles mot att begår ett mord. Det moraliska dilemmat blir således att den unge sonens liv skall värderas mot en maffiaboss. Bara en av dem kan få fortsätta att leva och det är fadern som måste fatta det djävulska beslutet. Mefistofeles visar sig dock inte vara någon raffinerad djävul utan snarare en lokal smågangster. Något som ger fortsatt näring till narrationen och som driver filmens huvudgestalt allt närmare avgrunden.Efter filmen stolpar vi ut från Folkan för att letarätt på närmaste sushi-restaurang. Filmen ger oss uppslag för diskussion under hela måltiden. Vi konstaterar att intrigen håller mottet och att faderns kval når både biopublikens hjärta och intellekt. Men därefter följer en rad brister. Den mest påfallande är att mikrofonen för ljudupptagning gång på gång syns i övre bildkant. Första gången det sker skrattar vi till som ett olycksfall i arbetet, men vid 14:e tillfället känns det bara dåligt. Dessutom blandar filmen högt och lågt. Vissa gestalter är bra och trovärdiga, så som fadern. Andra passar inte in i berättelsens sammanhang, så som den överdrivet kliché beskrivne vännen i förorten som inte kan låna ut pengar till fadern. Gestalten framstår som en pajas som snarare hör hemma i en tramsig komedi än i detta drama med realistiska ambitioner. Andra brister i manuset är exempelvis scenen när Mladen förföljer en kvinna och hennes dotter. Han skuggar de två med bil på ett avstånd av tio meter. Kvinnan med dotter är gåendes. Ingen trafik i övrigt finns i närheten, ändå förblir fadern i sin skruttiga bil oupptäckt.

Vi rundar med de sista sushi-bitarna och ställer oss frågande till hur detta kunde bli Serbiens bidrag till Oscars. Intrigen möjligtvis, men knappast genomförandet. I övrigt får The Trap betraktas som en godkänd start på vår festival

Omdöme: 3