The End of Mr. Y

You now have one choice.

Jag står vid dörren, tvekar; den står på glänt och vinden pockar på min uppmärksamhet. Drar ner mössan ordentligt. You now have one choice – eller har jag verkligen det?

Jag tar med mig Mr. Y i väskan och läser överallt och jämt, på tåget, i metron, när jag väntar. Scarlett Thomas har skrivit en bok som inte lämnar någonting åt slumpen; den kräver mesta möjliga av dig samtidigt som den lämnar sig öppen att läsas på vilket sätt som helst. Den är inte ett varken eller, en definierbar entitet. Den är någonting annat, mer än ett mellanting eller en ytterlighet; ett allt?

The End of Mr. Y handlar om Ariel Manto, rödhårig utstickande litteraturvetare med smal siluett och en förkärlek för kaffe, cigaretter och äldre män. Hon har för länge sedan gett upp medelklassdrömmen och är numera rädd för att nånsin hamna där, rädd för att en dag resonera som så att ”det kanske vore mest fördelaktigt ändå att rösta konservativt?”. Hon lever på sin smått självmordsbenägne granne Wolfgangs slivovitz och maten hennes KK, den gifte (men hans fru är också otrogen, så det är okej) litteraturprofessorn Patrick, betalar.

Pengar har Ariel inte eftersom hon köpt en bok som hon snubblade över i ett antikvariat; boken är densamma som hennes försvunne handledare var så fascinerad av, den viktorianske författaren Thomas Lumas The End of Mr. Y. Det sägs att boken har en förbannelse: att alla som läser den dör. Ariel skyndar hem till sitt dragiga kök, stryker med handen över bokryggen och börjar läsa – sedan blir ingenting sig likt igen.

De två böckerna – min fysiska variant och den parallella  inuti – vävs in i varandra och blir till ett och samma tankeexperiment. Det Scarlett Thomas visar är att ett tankeexperiment varken behöver vara opolitiska, flummiga och minst av allt kontextlösa. I The End of Mr. Y serveras vi bara vegetariska rätter samtidigt som rätten att döda djur blir så självklart ifrågasatt att det inte blir ett ifrågasättande. Jag, vi, går bekymmerslöst men ändå målinriktat längs kullerstensgatan och kikar upp mot katedralen mellan hustaken. Vinden är kall, men händerna börjar äntligen bli varma.

Hur blir vi sedda och vad ser vi i en fjärde dimension, dimensionen av rum-tid, dimensionen där metaforer blir lika verkliga som ord är verkliga och allt är medvetende, är minne? Hur (om)skapas eller omskapar vi?

You now have twenty-four choices.

Något av den kritik som riktats mot Scarlett Thomas är att boken kan tendera att bli för vetenskaplig, för långt från det populärvetenskapliga och framförallt skönlitterära. Det är dock här mycket av styrkan ligger: hon tar vetenskapen, språket, på allvar. Thomas menar inte att hon till fullo förstår Heidegger eller Derrida, men hon behandlar deras ord som vänner, väver in dem i berättelsen och ger en förståelse för poststrukturalistisk vetenskapsteori som är svår att överträffa. I boken väjs varken för kvantfysik eller för destruktivt sex.  Och där vissa menar att hon använder det skönlitterära som ett verktyg för att visa upp teorier, vetenskapliga poänger, menar jag att hon använder det skönlitterära för att det inte finns några andra alternativ. Om något vill berättas, blir det berättat – och om berättelsen bara är lim för att hålla ihop vetenskapsteorin så är det jävligt bra lim, sånt lim de limmar ihop skyskrapor med.

Poängerna är tydliga och språket blir verktyget för att visa just på språkets betydelse, och inga viktiga trådar hänger kvar och fladdrar i mitt öppna fönster. När jag läser boken gång nummer två är inte upplevelsen sämre, den är till och med mer nyanserad. Ariel, Wolfgang, Patrick, Adam och Burlem börjar i det som är simuacrum och slutar i det som är början. Allt som händer däremellan är historia; som i berättelse, språk, text, ord, tecken. Väven så tätt knuten att jag känner dofter och anar skuggor, även om det inte är perfektion eftersom perfektion aldrig blir perfekt. Den vetenskapliga poängen är berättelsens poäng, eller berättelsernas poäng. Jag är lika fångad i läsningen som Ariel är fångad i läsningen, av boken som sägs vara förbannad.

You now have three hundred choices.

Den analytiska delen av mig vill inte alls tänka på termer och begrepp och definiera vad det är jag läser. Det är en berättelse, en av de bästa jag läst. Samtidigt är det bara – endast, alltid, allt – ord. Är det genremässigt någon form av lätt futuristisk sci-fi uppblandat med tung men av texten lättfluffad vetenskapsfilosofi? Ariels verklighet kretsar kring det vetenskapliga; därför är det även det vi kretsar kring, samtidigt som vi kretsar kring henne.

The fabric of space-time.

Hur det är att vara en kåt mus, hur det är att vara en jagande katt med yvig svans. Hur det är att vara längst nere på botten, att inte önska någonting annat än reell smärta – även om det aldrig i realiteten är så att knivens atomer egentligen rör vid hudens när det börjar blöda. Kanske skulle det kunna vara sci litt? Men gränserna är vaga och dessutom oviktiga. Det som är viktigt är vad vi har för val, vad vi kan göra med oss själva, vad som utgör vårt medvetande. Det viktiga är känslorna som snärjer och fångar oss – eller om det är tvärt om. Och allt däremellan, alla ettor och nollor, alla 01101001010100010.

You now have one choice. You…