Tevekrönika: Petter ser På Spåret

När Benshi senast hade redaktionsmöte med falafel, läskeblask, kaffe och chokladbollar kläcktes idén om att börja publicera mediekrönikor. Därför kommer du framöver att varje lördag kunna läsa en krönika som behandlar aktuell teve eller radio här på sajten. Vi skriver enligt ett rullande schema och först ut är Benshis redaktör och filmskribent Petter Ericsson.

Gårdagens final i På Spåret blev en intern uppgörelse som lika gärna kunde ägt rum kring någon av deltagarnas köksbord. Programledarduon Kristian Luuk och Fredrik Lindström respektive de tävlande äkta paren Niklas och Jenny Strömstedt samt Martina och Erik Haag får sägas pricka in elva av tio rätt på checklistan över schablonbilden av vit medelklass i Stockholm som är verksamma i mediebranschen.

Deras inbördes arbets- och vänskapsrelationer är sedan lång tid tillbaka odlad och dokumenterad. Sextetten är till den graden homogen att en På Spåretfinal bestående av endast Benshiskribenter skulle framstå som mångfacetterad. Men en av förklaringarna till På Spårets framgång, liksom för merparten av all så kallad bred underhållning, är dess strömlinjeform. Här finns inget som sticker ut, skaver eller irriterar, inga obekväma sanningar avslöjas, det är välkänt, välklätt och trivsamt. Därför ryms inget annat än representanter för det som betraktas som ”normaliteten” inom programformatets ramar. Här är medverkan från lantisar, personer med avvikande etnisk bakgrund, funktionshindrade, överviktiga, ungdomar och gamlingar att betrakta som ett störande genrebrott.

Ett annat tecken på att Sverige, exklusive Stockholm, utgör något exotiskt och annorlunda är vardagsunderhållningen Go´kväll. Programmet produceras i Umeå men merparten av både programledarna och gäster flygs in från Stockholm. Därför hörs det i vart och vartannat program kommentarer om Umeå där platsen direkt eller indirekt ställs i relation till något annat [Stockholm eller Södra Sverige]. Umeå presenteras som något annat, ett undantag från den normala platsen. Sällan nämns Umeå i programmet som en stad vars existens är berättigad på dess egna grunder.

I välmenande teveprogram om Afrika och dess barn rapporteras det vanligen om lång väg till skolan, fattigdom och hårt arbete. Berättelserna kan vara både informativa och solidaritetsskapande. Ändå förekommer det allt för ofta i programmen en bildsekvens där kameran placeras på ett bilflak. Bilen kör iväg och efter springer en mängd afrikanska barn som glatt vinkar och tjoar till sin tillfällige besökare. Det skapar en illa dold kolonial blick. Budskapet till mottagaren tycks vara ”vi är fattiga, maktlösa men glada ändå”. En ofrivillig hälsning från barnen men samtidigt en hälsning som stämmer väl med vad den europeiska betraktaren vill bli serverad. Vi uppmanas att var medmänniskor men blir samtidigt påminda om vem det är som regerar och vem som tigger och ber.

Idag är den femtedel av Sverige som utgör huvudstaden mediernas referens för normalitet. Det är bakgrunden till På Spåretdeltagarnas konformitet och förklarar varför de som bor i Leksand, Växjö och Nyköping företrädelsevis ses på teve som publik i melodifestivalen; där de mot kameran glatt vinkar med flaggor och ballonger.

Text: Petter Ericsson