Spelet är också den nya romanen

Tv-serieboxen är 00-talets roman, menar Jonas Thente i en artikel för DN. Han jämför de senaste årens fenomenala tv-program från den amerikanska betalkanalen HBO – ”The Wire”, ”Mad Men”, ”Sopranos” – med Dickens och Dostojevskij: De bra tv-serierna ger oss, liksom de goda romanerna, berättelser som hjälper oss att spegla oss och bottna i tillvaron.

Kollega Fedja påpekar här att det är ett utslag av modern bekvämlighet: det är lättare att titta på ett tv-program, om än aldrig så välgjort, än att ta till sig ord på papper. Vi intellektualiserar ”Mad Men” för att det ger samma utdelning, men med lägre insats. Kanske handlar det också om att man slipper bli kallad kulturelitist genom att analysera tv (som är, eller anses vara, för alla) i stället för litteratur (som exkluderar genom att, hemska tanke, ställa krav på publiken).

Jag är beredd att hålla med Thente – det senaste året har ”Dexter” och ”True Blood” gett mig den där ett kapitel till-febern som bra fiktion ger oavsett medium – men tycker att det finns en annan berättarform som står sig minst lika bra som den nya romanen: spelet.

Den senaste månaden har jag tillbringat onödigt många timmar försjunken i tre år gamla pc-spelet ”Mass Effect”. Om det är vad dagens ungdom tillbringar sin tid med ska jag inte knorra över att de borde läsa ”Brott och straff” i stället.

”Mass Effect” i ett nötskal: man ikläder sig rollen som kommendör Shepard och färdas genom rymden för att rädda universum från ett ofattbart hot. På vägen exploderar en massa saker med vackra nebulosor som bakgrund. Sköter man sina kort rätt får karaktären ligga med en blå rymdvarelse. Banal science fiction för pojkrummet? Nej, en helt absorberande framtidsvärld med tillhörande berättelser mellan laserstriderna.

Jag hamnar i en värld där människan inte är navet som tillvaron snurrar kring och vars beteende inte behöver ifrågasättas, utan ses som den våldsamma, omogna, hänsynslösa impulsvarelse hon är i vår egen tid. Utifrånperspektivet blir ännu effektivare än i en science fiction-roman, eftersom spelarens val i olika situationer avgör vart handlingen ska ta vägen. Vid ett tillfälle ställs man inför valet att skona eller helt utplåna en intelligent insektsras. De har tidigare utlöst ett galaktiskt krig, men den överlevande drottningen säger sig bara vilja dra sig undan och låta rasen leva i fred.

Jag möter Elcor – varelser som inleder varje mening med att beskriva sitt känslotillstånd, eftersom subtila mänskliga signaler som ett leende eller en rynkad panna hos dem motsvaras av dofter eller infraljud som andra raser inte uppfattar (”försiktigt nyfiken, jag hälsar dig”, kan det låta.)

Jag erbjuds att smuggla, mörda och stjäla. Jag kan hjälpa och stjälpa i en oändlig rad möten med trovärdiga karaktärer, där varje val har en konsekvens. I stället för att bara begrunda Raskolnikovs handlingar får jag vandra i hans skor och testa min egen moraliska kompass på ett sätt som aldrig blir lika påtagligt i romanen. Läsarens ”tänk om” i boken förblir en tanke (om man nu inte skriver ett eget alternativt slut), medan ”Mass Effect” låter mig se alternativet – visserligen ett av två, tre prefabricerade, men ändå – med egna ögon.

Väl tillbaka i verkligheten bär jag med mig en rad nya erfarenheter, en ny bild av det mänskliga, tack vare en berättelse där jag speglat mig i Krogan-rasens genetiska impotens, intergalaktiska hierarkier med människan i mitten av näringskedjan och feromonkommunikation (ett av spelets roligaste inslag är notisen om en Elcor-uppsättning av ”Hamlet” – ”nu kommer publiken att kunna döma Hamlet efter hans dåd snarare än hans känslor”).

Tidigare i år kom ”Mass Effect 2”, som utlovar ytterligare fördjupning av spelvärlden, ännu mer komplexa berättelser. Så fort jag har tid över kommer jag att grotta ner mig fullständigt, med persiennerna neddragna, tevattnet ständigt kokande och en ”stör ej”-skylt på kontorsdörren. Precis som när jag läste Jonathan Littells ”De välvilliga” – den senaste berättelsen som avskärmade mig från omvärlden – tidigare i år. Följetongsromanen fortsätter.

Text: Jonn Palmér Jeppsson

Bild: Bioware