Söndagsintervjun: Antediluvian

Antediluvian låter som omslaget ser ut: ett förhistoriskt murgel. Egentligen skulle det ha blivit ett kort samtal för en notis i Close-Up #138, men gitarristen Haasiophis var mycket pratsammare än man kunde tro utifrån de (oftast eländiga) mailintervjuer som florerar på nätet.
Han berättade om sin uppväxt i en evangelisk-kristen familj, om den känsla av ”extatisk spänning” han vill fånga i musiken och om varför han gillar svenska ambientbandet Raison D’Être. Trion är just nu aktuell med debuten ”Through the Cervix of Hawaah”, som ges ut av världens just nu mest intressanta skivbolag Profound Lore, och planerar att spela in en uppföljare framåt våren eller sommaren. Innan dess ska de ge ut två inspelningar som ligger och väntar på utgivning: en splitsjua med Witchrist från Nya Zeeland och en splittolva med kanadensiska Adversarial.

Du har aldrig gjort en telefonintervju förr?
– Nej.
Varför inte?
– Ingen har bett om det.
Så det är ingen medveten strategi för att göra bandet mer mystiskt?
– Nä. Det är väl ingen större skillnad mellan att skriva ett mailsvar och att svara på frågor per telefon.
Men finns det något mervärde i att vara obskyr för Antediluvian som band? Ni verkar vara den sortens grupp som frodas i den mörkaste underjorden.
– Det är inget vi planerar, men det händer ändå när man spelar vår sorts musik. Det där med image är jag inte särskilt bekymrad över. Jag är mig själv hela tiden. Antediluvian är obskyra men försöker inte vara det, om du förstår.
Är det någon skillnad mellan Tim och Haasiophis?
– Nej, inte direkt. Det är inget jag agerar ut. När jag står på scen befinner jag mig i en annan sinnesstämning än när jag diskar eller bär ut soporna. Men det handlar om att presentera mig själv som jag är, snarare än en uppfunnen persona.
Enligt Wikipedia är haasiophis ett ormsläkte med bakben. På vilket sätt är det representativt för dig?
– Jag hittade den termen när jag studerade något annat och tyckte att den passade bra ihop med bandets tema. Antediluvian betyder bokstavligen ”innan floden”, vilket passar med vår bibliska vinkel i texterna. Ormen är också en referens till förbannelsen som placerades på ormen i Edens lustgård.
Vad kan du säga om er trummis Mars Sekhmets pseudonym?
– Hon har använt det namnet sedan långt innan hon började spela musik. Sekhmet är på många sätt en egyptisk motsvarighet till Mars, som är krigets gud i den romerska mytologin. Ingen har frågat om hennes namn förut och vi har heller inte påtalat i något sammanhang att vi har en kvinnlig trummis. Fast tittar du på bandfotona ser du nog vem det är. Inte för att det gör någon skillnad på något sätt.
Vad hände med er gitarrist Bzath?
– Bzath var vår rytmgitarrist i ett år. Han gick med när vi skulle spela in ”Through the Cervix of Hawaah” och lärde sig låtarna som redan var skrivna och spelade in rytmgitarrerna på albumet. För fyra månader sedan lämnade han bandet utan drama. Han kände att Antediluvian inte var för honom, så han lämnade bandet.
Hur måste man vara som musiker och person för att passa in?
– Man måste vara militant i sin vilja att spela black metal. Man måste vilja repa tre-fyra timmar åt gången flera dagar i veckan. Man måste gilla bandets estetik och ideologi; hela vår sataniska presentation. Fast är man inte intresserad av sådant vill man nog inte ha något med oss att göra ändå.
När du säger ”satanisk”, vilken betydelse lägger du in i ordet?
– Vi sjunger om Satan och hela konceptet bygger på utforskandet av myter kring och olika religiösa presentationer av Satan. Alltså inte bara Satan i traditionell hebreisk mening, utan i form av olika kulturers högre väsen som fyller samma funktion. Det rör sig också om negativa entiteter, icke-existerande om man så vill – huvudsaken är att de står i opposition till den rådande ordningen.
Varför är den sortens teman intressanta för Antediluvian (och black metal i allmänhet) i dessa allt mer sekulära tider?
– För att jag växte upp i en intensivt kristen miljö. Känner du till evangelismen? Det är en gren av protestantismen där tron är väldigt… entusiastisk. Mina föräldrar tog med mig till kyrkan nästan varje onsdagskväll och två gånger på söndagar. Under evangeliska gudstjänster händer det helt otroliga saker – människor påstår att de blir botade från cancer och andra sjukdomar och många ändrar sitt beteende radikalt när de går med i kyrkan. Gudstjänsterna innehåller mycket sång och spontan dans och talande i tungor och allt är så överdrivet att vilken rationell person som helst borde finna det märkligt. Jag tror att det är just det överdrivna i det hela som tilltalar folk, för det är en ursäkt att sätta allt rationellt tänkande åt sidan en stund, en sorts psykologisk katharsis. Jag tror att det är vad många former av andlighet går ut på. Själv har jag alltid varit reserverad och rationell som person, därför är min åsikt mer analytisk. När man är barn eller tonåring och formar sin världsbild och försöker bestämma vad som är rätt för en själv är det märkligt att uppleva sådant som jag såg i kyrkan utan att ifrågasätta det – vilket var underförstått att man inte skulle göra. Det är svårt att säga till sina troende föräldrar att ”tyvärr, detta är bara trams”. Det är först i vuxen ålder som jag har kunnat se objektivt på vad jag upplevde.
Talade du i tungor när du var barn eller tonåring?
– Jag vet inte. När man är barn säger de åt en att försöka. ”Jaha, var det allt? Gjorde jag det?”, undrar man efteråt. Man måste övertyga sig själv om att man gör det, för det finns inget som är ”rätt”. Att tala i tungor är inte som att ta lektioner i ett annat språk, för det finns ingen lärobok. Man kan göra vilken ljud som helst och säga att det är Gud som talar genom en. Fast man får nog inte vara för entusiastisk, då kan de andra tro att man bara försöker få uppmärksamhet.
Det låter som om Antediluvian är en reaktion mot din uppväxt.
– Ja, på ett sätt. Fast det är lika mycket om att vara fascinerad av tidig myter från olika kulturer. Redan när jag var barn började jag läsa grekisk mytologi och därifrån ledde spåren vidare till Mellanöstern, sumererna, buddhismen, hinduismen och förstås den judisk-kristna mytologin. Den aspekten av bandet är inte en reaktion mot min uppväxt, för det intresset hade jag nog haft i vilket fall som helst.
Vad vet din familj om ditt band?
– De vet att jag har ett, men de frågar inte efter detaljer. Vi ses en gång om året och kommer bra överens. Det där jobbiga mot motstridiga livsåskådningar klarade vi av för femton år sedan utan något större drama. I samma veva började jag intressera mig för musik. För många är det hårdrockens upproriska natur som lockar, men för min del var det snarare mitt intresse för historia, mytologi och arkeologi som ledde mig dit.
Vad hade Mars och du för gemensam nämnare när ni startade bandet?
– Vi möttes på en spelning och lärde känna varandra tack vare gemensamma vänner. Vi har inte riktigt samma musiksmak. Både är förtjusta i ambient och neoklassisk musik, men jag gillar inte när det blir för symfoniskt eller poppigt. Japanska Sigh är ett exempel. De är konceptuellt intressanta, men lånar element från pop, country och klassisk musik och sådant är inte min kopp te även om det kan vara intressant i en metalkontext.
Visste ni direkt hur ni ville låta?
– Jag visste vad jag skulle spela, men jag visste inte hur det skulle låta förrän jag spelade det, om du förstår. Så det är en balans mellan vad som finns i mitt huvud och det som kommer ut genom instrumentet. Man vet inte vad man ska hitta på förrän man gör det, sedan jämför man riffet i huvudet med det man spelar. Ibland producerar man något nytt som man inte hade väntat sig. Det är en balans mellan kontroll och en port till kaos och en malström av känslor man bär inombords. Man öppnar porten och ser vad som kommer ut genom instrumentet, sedan får man bestämma om man ska lägga till något mer. Jag har alltid haft det här inom mig som vill ut. Planerar jag att det ska låta på ett visst sätt? Nej. Men det låter på ett särskilt sätt för det kommer från mig. Jag kan beskriva känslan jag släpper ut, men när jag gör det med ord är det samma sak som när jag skriver ett riff.
Så det är inte lönt att du beskriver i ord vad Antediluvian känns som, eftersom jag lika gärna kan lyssna på skivan?
– Jo, jag kan försöka. För mig är känslan som en spänning med något extatiskt över sig. Det måste finnas någon sorts dualitet eller negation, en känsla av att något skapas och samtidigt går sönder. Det är som att vakna från en uppslukande dröm, kanske en våldsam och obehaglig dröm. Kanske en sexuell dröm, kanske allt tillsammans. Den måste ha med primala drifter att göra, och komma från delar av hjärnan där man har instinkten att äta, döda och knulla. Sådana rester man har när man vaknar på morgonen. Ibland drömmer man något galet och vaknar och tänker att det nog inte var något viktigt, man varför sitter den där galna känslan kvar i kroppen? Det är den som försöker komma ut och det är den jag gör musik av.
Du nämnde i början att du befinner dig i en annan sinnesstämning på scen än i vardagen. Kan du beskriva känslan du har där?
– Jag släpper bara lös känslan jag beskriver helt och hållet när jag skriver musik för mig själv. Konserterna är något mittemellan, där meningen med bandet presenteras visuellt och soniskt, utan ord. Jag måste behålla ett visst mått av kontroll och rationalitet på scen, samtidigt som jag släpper den inre spänningen genom att spela. Vi har alltid använt benknotor, kostymer och annan rekvisita live för att hamna i rätt stämning och släppa lös det som finns inombords.
Har du provat andra sätt än att spela musik?
– Jag tecknar och målar, bland annat våra egna skivomslag. Det har jag gjort längre än jag har spelat musik.
Vilka andra artister känner du någon form av kreativt släktskap med?
– Nu låter jag säkert pretentiös, men black metal handlar om att vara individuell och då är ju en del av poängen att inte känna släktskap med någon annan. Däremot kan jag nämna vad jag gillar att lyssna på, för det är också artister som går sina egna vägar parallellt med mig. Det första som dyker upp i huvudet är svenska Raison D’Être. Dem lyssnar jag på mycket, för de uttrycker det jag menar med min idé om extatisk spänning. Sista släppet, ”The Stains of the Embodied Sacrifice”, utnyttjar många ljud som är icke-musikaliska – det låter som metall som kolliderar och byggnader som kollapsar – men samtidigt låter väldigt musikaliska. Är det avsiktligt eller oavsiktligt, vad är det egentligen man hör? Sedan blandas de abstrakta ljuden med körer, keyboards och andra medvetet spelade instrument och det skapar samma sorts spänning som jag hör i Antediluvian.