Söndagsintervju: Howl

“I saw the best minds of my generation destroyed by madness, starving hysterical naked, dragging themselves through the negro streets at dawn looking for an angry fix, angelheaded hipsters burning for the ancient heavenly connection to the starry dynamo in the machinery of night…”

Så börjar Allen Ginsbergs civilisationskritiska dikt “Howl” från 1956, ett av den moderna poesins mest centrala verk och en inspirationskälla för frihetslängtande själar i snart sex decennier. Vincent Hausman, sångare och gitarrist i sludgebandet Howl från Providence, Rhode Island, beklagar att Ginsbergs samhällsvision känns mer aktuell än någonsin.

– Jag ser tyvärr fortfarande de skarpaste hjärnorna i min generation förstöras av galenskap, därför känns Howl som ett passande namn på ett frustrerat band. Ta president Obamas hälsoreform som nyligen röstades igenom och är en väldigt bra idé; Fox och liknande högermedia framställer det som om regeringen tvingar på de gudfruktiga amerikanska medborgarna sitt socialistiska förtryck.

Folk är rädda för att USA ska förvandlas till Sverige, kommunismens högborg?

– Precis. Jag har hört att ni lever i arbetsläger, stämmer det? (skratt) Populistiska högerspöken som Sarah Palin och Rush Limbaugh säger sig ”stå upp för amerikanska värderingar” och tyvärr lyssnar folk på dem. Howl är inget öppet politiskt band, men att vi spelar den musik vi gör är på sätt och vis en politisk handling i sig. För att överleva som band får vi ta skitjobb för minimilön, så vi ser hur samhäller fungerar på botten. Jag fick just sparken från mitt jobb som servitör, men mitt hopp är kunna hitta ett riktigt jobb som filmredigerare.

Vincent, född och uppvuxen i Amsterdam med en amerikansk pappa och en holländsk mamma, konstaterar att Providence inte är så illa ändå.

– Visst kan jag sakna de mer civiliserade aspekterna av det europeiska samhället, men samtidigt känner jag att konst, musik och andra kulturuttryck ofta känns mer livliga och brinnande här hemma.

Howl släppte debuten ”Full of Hell” via pålitliga Relapse härom veckan. Ett spår som ”Heavenless” – se länk nedan – fångar bandets hela bredd. Det låter olycksbådande och infernaliskt, men samtidigt tillbakalutat, fritt och melodiskt. Soundet har vuxit fram gradvis sedan Vincent träffade trummisen Timmy St Amour under en filmkurs på Rhode Island School of Design och började jamma som en bluesmetallisk duo. Bandet kompletterades med gitarristen Andrea Black och basisten Robert Icaza och myntade genren ”bong rippin’ labyrinth metal”.

– Vår musik är svårkategoriserad och vi har blivit kallade allt möjligt, säger Vincent. Så vi frågade oss själva vad det egentligen är vi spelar. Eftersom många tror att vi är höga som hus när vi gör låtarna fick det bli ”bong rippin’ labyrinth metal”. Fast det är betydligt mer labyrint än bong i musiken.

Providence har varit gitarristens hemstad i sex år. Han beskriver den som fattig och segregerad, men också som en kreativ smältdegel.

– Här finns väldigt mycket postindustriell arkitektur med gamla lager och fabriksbyggnader i stadens utkanter. Där kan artister bo billigt och ha replokaler, ateljéer och gallerier. Dessutom har vi en rad framstående skolor och universitet: utöver designskolan har vi bland annat elitläroverket Brown University och Johnson & Wales, som är känt för sin högklassiga kockutbildning. Allt ligger koncentrerat i ett område som heter College Hill, som är ett väldigt stimulerande område. Eller tar man en cykeltur genom arbetarkvarteren i väst; där är undergroundscenen som mest aktiv. Noisespelningar klockan två en onsdagsmorgon hör till vardagen.

– Har du hört talas om rockbandet Great White, som gjorde en spelning 2003 där hundra människor dog för att fyrverkerierna tände eld på klubben? Det var i West Warwick här i Rhode Island. Sedan dess har brandskyddsmyndigheterna stängt eller rivit många industrilokaler av säkerhetsskäl. Det har dämpat kreativiteten i Providence, men det är fortfarande en intressant stad.

Hur många år till stannar du?

– Det beror på. Jag är som sagt uppvuxen i Amsterdam och jag har bott på olika platser i Sydostasien – pappa är doktor i tropisk medicin och har rest runt mycket med familjen – så jag känner mig lite fast i Providence och skulle gärna ge mig ut och resa. Men om jag vill komma någon vart med Howl måste jag stanna här och slita arslet av mig.

Text: Jonn Palmér Jeppsson (kortare version publicerad i Close-Up #121)
Foto: Metro Mix
Musik: Howl/Relapse Records

Howl på Myspace.