SATC II eller: Att göra pannkaka av ett vinnande koncept

Det var länge sedan någon film blev så råsågad som Sex and the City II. Oavsett hur dålig en film är brukar alltid något positivt kunna lyftas fram av recensenterna, men i det här fallet är det svårare än någonsin. Enligt Helena Lindblad på DN är filmen ”en enda lång ökenvandring i högklackade skor” där ”sexskämten tycks vara köpta på Galne Gunnar”. Expressens Miranda Sigander är något mer positiv men avslutar med att filmen mest av allt påminner om “Ett päron till farsa i Abu Dhabi”. Inte är det negativa mottagandet konstigt heller eftersom det verkar som om allt det serien ursprungligen ville driva med – ytliga samtal och stereotypa kärringar – nu blivit verklighet.

Trots det är film nummer två lika välbesökt som den förra, även om vi blev besvikna redan då ettan kom och störde oss på hur skrikiga tjejerna blivit och på hur billiga skämten var. Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte har en i allra högsta grad hängiven fanskara som helt enkelt inte kan låta bli att gå och se, trots att filmatiseringarna tydligt bryter med den ursprungliga seriens grundtanke, där vänskapen, humorn och sexet är i fokus.

Därför är det nog föga förvånande att jag ber er att låta bli att slösa hundra spänn på det ytliga skrytbygge som filmen representerar och istället leta reda på ett gäng gamla Sex and the City-avsnitt. Där är arga veliga Carrie, smarta cyniska Miranda, livbejakande Samantha och snipiga rörande Charlotte precis som vi vill ha dem: mänskliga. Den huvudsakliga anledningen till att SATC faktiskt funkar trots att jag har svårt att identifiera mig med New York-livet är att karaktärerna ändå är mänskliga; ibland pinsamt mänskliga.

Carrie Bradshaw och de andra i Sex and the City befinner sig i ett alternativt universum, både fysiskt och fysiologiskt. Jag menar, tänk om det dök upp någon karl på Willys och frågade om jag ville gå ut och äta middag?  Det hade inte varit helt fel. Men nu är jag inte på Manhattan utan på Willys och det dyraste plagget jag har på mig kostade kanske en femhundring. Och gällande det fysiologiska: Carrie tränar aldrig, hon röker, super och äter sin ”greasy chinese” – men förblir en pinne. Här ligger ytterligare en attraktion med serien: det är inte konstigt att jag längtar dit. Där jag befinner mig får jag inte mycket för att träna fem gånger i veckan – någon Manhattantjej blir jag i alla fall inte. Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att påstå att den smått tragiska men väldigt mänskliga huvudanledningen till min fascination är att “ja, men det är ju sådär jag egentligen ska se ut!”.

Det finns en viss typ av skönhet i Sex and the City, en typ av storstadsstressig nonchalans på alldeles för höga klackar som vi älskar att älska. Kanske är det därför filmerna fortsätter att dra in pengar?  Vi vill åt den där dekadenta skönheten, en avslappnad snygghet som inte behöver jobbas för; en känslotät egenskap som färdas genom rum och tid och som ignorerar alla normer. Oavsett plats och ideal är det vissa människor som alltid är lite mindre dödliga än oss andra. Ta min vän Klara som exempel: fantastisk bakfull, i skrynklig skjorta och med krossat glas över hela golvet. Hon röker med dörren till sin franska balkong öppen, drar fingertopparna genom sitt röda hår. Klara är min Carrie, som pinsamt nog spiller kaffe på magen men ändå lyckas vara hundra procent faboulous. Men det räcker inte bara att ha en vän som Carrie; ibland måste jag även få vara henne.

Trots att Sex and the City ibland är tråkigt normativ och stelbent har serien gjort mycket för att kvinnors sexualitet har börjat uppfattas som mer mångfacetterad. Över åren utvecklades den från ett humoristiskt koncept till en något mer allvarlig historia, som ändå behöll den härligt ironiska desperation som gör att jag kan bli sittande i timtal. Förutom att låta oss vara någon annan för en stund synliggör Sex and the City de destruktiva mönster vi själva anammar i den där tröttsamma jakten efter kärleken. Vi är mänskliga, de är mänskliga – och det måste alla få vara.

Malene Jensen