Sätt Majakovskij i knäet på Dostojevskij

Det finns en tydlig och överhängande risk med att skriva en artikel för att framhäva ett litterärt problem i Sverige idag. Texten blir lätt en onyanserad programskrift som aggressivt framhäver sina starkt subjektiva argumentationer. Därför försöker jag att framhålla mina åsikter som en desperat önskan, en alltför försynt förfrågan, snarare än ett krav. Jag vill peka på en av världslitteraturens mest inflytelserika, lyriska skolor som i svensk utbildningskanon av någon anledning nästan jämt hamnar i någon sorts springa och glöms bort.

Varför den ryska, modernistiska lyriken sällan introduceras på gymnasiet, eller ens på grundläggande nivå på universitetet, är en inte helt lätt fråga som säkerligen har rot i många olika faktorer. För att vara rättvis bör man nämna att Majakovskij faktiskt tas upp, oftast med en ideologisk hostning, och det är den partiröda Vladimir som visas upp, medan den blodröda inte ens nämns, trots att de flesta kännare är tämligen överens om Majakovskijs kärlekslyrik kvalitetsmässigt håller en oerhört hög klass. En gymnasieelev som frapperas av den ryska skolan under 1900-talets första hälft kan inte räkna med en introduktion ens till de största namnen. Boris Pasternak får hon bara höra i samband med romanen Doktor Zjivago och Anna Achmatova, Osip Mandelstam och Marina Tsvetajeva är namn som inte ens nämns i periferin.

En objektiv analys av detta läge skulle med stor sannolikhet innehålla två huvudpunkter, som var för sig visar på de svårigheter som finns i översättning och tolkning: språkförbistring och det kulturavstånd som yttrar sig i mentalitetsskillnader. Den tröskel som måste klättras över vid varje översättning och tolkning känner endast en duktig lingvist. Den ryske poeten och essäisten Joseph Brodsky pekar på svårigheten att föra över alla nyanser i rysk poesi till andra språk som har annan språklig uppbyggnad, bland annat i sin essä ”Gråtens Musa” om Achmatovas poesi. Språkliga argument finns också när man tittar allmänt på den ryska prosan, där till exempel Dostojevskij med sin speciella stil och Pusjkins lantliga språkvändningar bereder både svårigheter och varnande fingrar som liksom hänger över alla läsare som står utanför den slaviska språkkänslan. Samtidigt menade Boris Pasternak (som var en flitig översättare av till exempel Shakespeares verk och Goethes Faust till ryska) att exakta prosaöversättningar inte är att eftersträva. Man måste tolka för att göra dikten rättvisa.

“Varför inte uppmuntra landets kunniga slavister att utöka översättningarna?”

Jag inser att språket är ett mycket starkt argument för att inte i för hög grad tro på tolkningar. Men att skjuta bort just den ryska poesin på grund av detta, det är en billig förklaring. Visserligen står vi språkligt närmare språk som spanska, italienska, tyska och franska, men att påstå att tolkningar av dessa länders poesi skulle återge en exakt bild av originalpoesin är naivt. Därför är det mycket tillfredsställande att se en mindre trend på bokmarknaden idag, nämligen den tvåspråkiga poesivolymen. Där står dikterna i original med en, ofta engelsk, tolkning eller prosaöversättning som komplement. På grund av olika alfabet är det svårare att göra detta med rysk poesi, men till och med hobbyslavisterna (jag själv inkluderad) skulle värdesätta en sådan volym något oerhört. Utöver denna möjlighet bör man också komma ihåg att översättare som Hans Björkegren och Bengt Jangfeldt redan översatt och tolkat rysk poesi på ett bra och kunnigt sätt. Varför inte uppmuntra landets kunniga slavister att utöka översättningarna?

“Gång på gång visar ungdomen på ett behov av bra, universell poesi om smärta, hjärta, erotik, existentialism, Gud, och död. Allt hittar man i bunden, fri och experimentell form i den ryska modernismen.”

Kulturavståndet är en mer luddig problemformulering, i alla fall för människor utanför Ryssland. Jag har flera gånger stött på rysktalande människor som är fullt medvetna om andra världsmedborgares oförmåga att tillgodogöra sig nyanserna i det ryska språket och den ryska kulturen. Med deras så att säga ”inhemska” utlåtande vore det enkelt att avfärda hela idén med att läsa poesi från Ryssland. Samtidigt tillgodogör vi oss enorma mängder av till exempel asiatisk kultur. Kan man på allvar säga att vi står närmare den japanska kulturen med heder och traditioner som kulturella flaggskepp, än det slaviska tungsinnet och dess nyanser? Jag tvivlar, utan att vara vare sig sociolog eller lingvist, på detta.

Sålunda finns det problem för den ryska lyriken att göra sitt intåg i de svenska bokhyllorna. Problemen torde dock inte vara större än med litteratur från andra främmande kulturer. Till sist måste det ändå ske en attitydförändring, både på litteraturmarknaden och inte minst i skolorna. Att ignorera Pasternaks finstämda, individualistiska poesi, Achmatovas kärleksdikter eller Majakovskijs skrikande känslostormar – det förefaller oansvarigt.

Gång på gång visar ungdomen på ett behov av bra, universell poesi om smärta, hjärta, erotik, existentialism, Gud, och död. Allt hittar man i bunden, fri och experimentell form i den ryska modernismen. De ryska prosaisterna förtjänar den piedestal de sitter på, men det är dags att i härlig kanonanda trycka dit de ryska modernisterna och låta Majakovskij pilla Dostojevskij lite under hakan.

Dan Silfwerin