Litteratur: Pattern Recognition

Få författare har nått sådan kultstatus som William Gibson, mannen som myntade begreppet cyberspace och som åskådliggjorde vad informationssamhället skulle kunna vara redan innan internets tillkomst. Gibson bröt ny mark inom cyberpunkgenren i och med sin debutroman Neuromancer som kom 1984, och har haft stort inflytande på många håll. Jag läste hans Pattern Recognition från 2003 och blev snärjd i dess skildring av hur det allt mer speedade kommunikationssamhället gestaltade sig.

Vår kyliga hjältinna Cayce (uttalas Cays) fingertoppskänsla för varumärken känns ännu mer central idag, när begrepp som branding och de värden vi förknippar specifika varumärken med verkar vara viktigare än någonsin. Cayce klär sig alltid i en av sina anonyma kläduppsättningar, CPU’s, som är svarta, vita eller grå (Cayce Pollard Units, som Damien kallar dem). De är utan någon form av märkning och omöjliga att tidsbestämma. Cayce P’s förbannelse ligger uttryckt i hennes frihet: det går att vända t-shirten utochin, och avigsidan visar en annan bild. Franskan som ett kvittrande mot det tunga ryska språket. Duschen, det heta strilande vattnet i badrummets för många bruna nyanser.

It’s a nice yellow.
Hon nickar. Kliver ut i staden, som kan vara någon nästan vilken som helst – Moskva, Paris, London, Tokyo, New York – det skulle kunna vara Stockholm, men…inte ändå. Berättelsen byggs upp av världens små detaljer, neonskyltarna, inte av en inre seende person. Det som skapar är textur, färger, smaker, dofter. Den subtila absoluta närvaron av Cayce’s förmåga: den att se varumärkens eventuella potential. Den att vara allergisk mot varumärken, att må fysiskt illa av Michelinmannen. Cayce lugnar sig, som alltid, med sitt mantra:

He took a duck in the face at two hundred and fifty knots.

Torkan, hettan. Den brunröda sanden, de rostiga stängslen, de gamla husvagnarna. Minnet av skällande hundar. För Cayce är inte länge stilla på samma plats: hon söker, som alltid, efter skaparna till The Footage. Efter meningen med The Footage. Men också, som alltid, efter lösningen på gåtan kring hennes fars försvinnande. Det täta surret från datorn. Forumet.

The restraint of pen and tongue is difficult to maintain in a medium that involves neither. Sammanhangen framför dina ögon, som också alltid har plats för tillfälligheterna, människorna. Och detaljerna.

Cayce tränar envist pilates. Denna regelbundna sysselsättning gör att jag tycker förträffligt bra om henne. Det är inget som ifrågasätts: varför skulle hon inte göra det? Många centrala personer i liknande täta romaner är bara snygga och kaffe- alternativt alkoholsörplande, och har aldrig dålig hy oavsett hur nördiga de än är. (Bara galningar tränar, och det fanatiskt, som i American Psyco.) Cayce P är inte perfekt. Hon är mänsklig, men äckligt cool – även om begreppet cool, särskilt i boken, i sig sägs vara omåttligt arkaiskt.

Speciellt mycket utskrivna känslor får vi oss inte påprackade, något som är väldigt befriande och i linje med den cyberpunkestetik boken har sin grund i. Parkaboy’s envisa humor och orubbliga lojalitet får mig att önska att han vore min mejlkompis och på forumet skapas en gemenskap, en familj, den typen av släktband som blir allt viktigare idag där vi både är närmare och längre ifrån än vi någonsin varit tidigare. Det täta surret från datorn, från mobilen, från omvärlden: vi kommer närmre och närmre de möjliga svaren, trots den osäkra mejlkorrespondensen. Bigend, som potentiell uppdragsgivare, lurar som gammelgäddan i vassen. Villl han verkligen förstå The Footage, eller är hans syfte återigen bara att tjäna ännu mer pengar? Hur långt sträcker sig hans makt? Hur mycket är Cayce’s Buzz Rickson’s (som efter bokens utgivning för övrigt blev fullkomligt omöjlig att få tag på) egentligen värd?

Och även om Cayce pappa kanske inte är död trots att han försvann via en taxi den 11 september, är det inte berättelsen i sig utan dess kontext som är det mest spännande. Hur vårt samhälle skapar oss och hur vi skapar det; hur vi förhåller oss till information, hur vi signalerar vilka vi är och hur de sublima tecknen i sin tur tolkas av andra. Hur mycket mer det blir av allt och hur mycket snabbare vi rör oss; hur tid och rum tappar i betydelse. Eller blir allt viktigare? Just som historien lär oss:

He took a duck in the face at two hundred and fifty knots – men han överlevde.

Malene Jensen