Min kamp: På liv och död

Att den norske författaren Karl Ove Knausgårds Min kamps första del kom ut på svenska i höstas var det få kulturintresserade som kunde undgå. Medieexponeringen var tämligen omfattande. Intervju efter intervju avlöste varandra i framförallt de stora dags- och kvällstidningarna.

I Norge skapade den självbiografiska Min kamp, som är den första boken i en svit av sex delar, ramaskri när den gavs ut 2009. Men den har också fått ett stort erkännande i hemlandet. Den första delen av Min kamp har belönats med Norges största litterära pris, Bragepriset. Den blev dessutom utsedd till 2009:års bästa bok och har sålt i över 100 000 exemplar.

Det är på sätt och vis lätt att stämma in i hyllningskören: Min kamp är onekligen välkomponerad och välskriven. Precis som i Åsa Linderborgs Augustbelönade Mig äger ingen, från 2007, är berättelsens motor den alkoholiserade fadern och framförallt hans död. Men där Linderborg i stora stycken förhåller sig idealiserande, är Knausgårds skildring av sin far skoningslös och har på många sätt karaktären av ett fadersmord. Det är också skildringen av fadern som Knausgårds kritiker framförallt siktat in sig på.

Samtidigt är berättelsen allt annat än entydig på denna punkt. Vad den gestaltar är snarare den konstituerande betydelse fadern haft för berättaren och tillika författaren Karl Oves identitet från barndom till tidigt vuxenliv. Inte heller med dödens inträde lyckas han befria sig från detta inflytande, från faderns lag. Tvärtom kastas han in i den till synes bottenlösa sorgeprocess som skildras på Min Kamps drygt 400 sidor och i vilken fadern i allra högsta grad framstår som en levande död.

Min Kamp ansluter till en lång självbiografisk tradition. Liksom i Jean Jaques Rousseaus Bekännelser (1772–1789) – den moderna självbiografins urtext – handlar det i Knausgårds fall om det skrivande jagets försök att rannsaka sig själv och komma till rätta med hur livet blivit som det blivit. Långa minnessjok där läsaren får följa den unge Knausgårds väg till vuxenlivet varvas i Min kamp med kortare passager som skildrar berättelsens nutid och författarens arbete med den bok vi som läsare är i färd med att läsa. Den kamp som omtalas i titeln är alltså en kamp som förs på två plan. Dels är det dåtidsskildringens reellt existerande kamp mot fadern som utifrån den unge Karl Oves perspektiv framstår som närmast ett psykiskt terrorkrig, dels nutidsskildringens kamp mot svårigheten att efter faderns död skildra dessa erfarenheter, erfarenheter som det skrivna ordet egentligen inte är mäktigt att gestalta.

Precis som hos Rousseau formuleras det i Min kamp också ett starkt sanningsanspråk. Här finns en tydlig ambition att lämna ut livet i all dess nakenhet. Samtidigt har förlaget valt att i baksidestexten antyda en glidning mellan fakta och fiktion genom att karakterisera Min kamp som en autofiktiv roman. Sedan den franske författaren och litteraturprofessorn Serge Doubrovsky i mitten av 1970-talet myntade begreppet ”autofiktion” har det använts för att beteckna litteratur som befinner sig i ett slags svävande tillstånd mellan fakta och fiktion. I autofiktiva texter, som i sin egen Fils (1977), handlar det enligt Doubrovsky om att göra ”fiktion, av absolut verkliga händelser och fakta”. På senare tid har autofiktionsbegreppet vidgats betydligt och kommit att användas om den uppluckring av gränsen mellan fakta och fiktion som man möter i samtidskulturen överlag, i konst, film, litteratur och inte minst på tv, i till exempel dokusåpan, där verkligheten används som underlag för att producera fiktion.

Det är alltså framträdande att åtminstone förlaget vill foga in Min kamp i denna samtidstrend av autofiktiva, verklighetsproblematiserande berättelser. Men i jämförelse med exempelvis Maja Lundgrens Myggor och tigrar (2007) eller Lars Noréns En dramatikers dagbok (2008) finns det i den första delen av Min kamp inte någon ambition att osäkra gränsen mellan fakta och fiktion. Det råder visserligen inget tvivel om att Knausgård använder sig av den gestaltande fiktionsberättelsens form för att berätta sin berättelse. Men samtidigt är metafiktiva passager som behandlar det egna skrivandets villkor och som härigenom problematiserar relationen mellan fakta och fiktion – vilka både Lundgren och Norén excellerar i – hållna till ett minimum, även om de som trots allt finns antyder att det kommer att bli mer av den varan i de nästföljande delarna.

I ljuset av Lundgren och Norén är det dessutom iögonfallande att Knausgård nästan uteslutande håller sig på den privata planhalvan. Med några få undantag är de personer som skildras inte offentliga, utan de tillhör den egna familje- och kamratkretsen. Även Knausgårds ärende skiljer sig från Lundgrens och Noréns. Det handlar varken om en politisk stridsskrift, eller om en uppgörelse med sin offentliga image. Snarare är det frågan om en personlig och rak berättelse om vad mötet med döden gör med oss levande.

Text: Christian Lenemark, fil dr. i litteraturvetenskap och författare till Sanna lögner. Carina Rydberg, Stig Larsson och författarens medialisering (Gidlunds förlag 2009).