Offer och förövare enligt oss
Skribent: Fedja. Jun 10, 2010. Kategori: Uncategorized
Tidningen kommer ut månadsvis och i varje nummer finns ett ledmotiv, eller tema. Senast låg fokus på offer och diskussionen om hur ett offer definieras. Arvid Hallberg skriver i sin artikel “Det perfekta offret” om hur man ser på offer på olika sidor av “normalitetens gränser”. Som exempel på ett fall innanför dessa gränser tas Calle Jonsson upp, som 2001 blev misstänkt för att ha knivskurit en man i Grekland. Det svenska mediala uppbådet blev massivt. Jonsson var på förhand oskyldig. I efterhand gjordes en analys av 172 artiklar om fallet. Totalt fanns 241 citat i dessa artiklar. 171 citat, där han bedyrar sin oskuld, var Jonssons egna. Sju citat var från berörda grekiska myndigheter.
Ensidigt? Detta hände knappt ti0 år sedan och jag var väldigt ung då, men minns turerna kring Calle Jonsson. Jag minns att jag frågade mig varför det här inte var den grekiska domstolens ansvar? Vad hade vi med ett knivdåd utomlands att göra? Ovanligt nog skapades nog en känsla av patriotism hos det svenska folket. Grekerna fick minsann inte döma vår oskyldiga Calle.
Han friades till slut från misstankar om mordförsök. Hur rättvist domslutet var är omöjligt att säga, mycket tack vare medias ensidiga ställningstagande redan från början. Fallets objektiva förutsättningar omöjliggjordes rätt snabbt. Högsta domstolen på Rhodos har velat göra om rättegången med nytillkomna anklagelser om bland annat mened och förtal. Detta på grund av att Jonsson spridit rykten om illa behandling och till och med tortyr i det grekiska fängelse han befann sig i. Nog var detta också omtalat i svenska tidningar.
Då offret är utom normalitetens ramar tycks media mindre stöttande. I det så kallade Tumbafallet hade en kvinna blivit gruppvåldtagen. Hallberg skriver om en rapportering i Expressen: “På kvinnans lakan hittade polisen 59 spermafläckar – från sex olika män. … – Jag minns att jag fick sperma i ansiktet och hela munnen…”. Offret har blivit närmast ett porrfilmsobjekt och även hennes tidigare sexuella erfarenheter dras upp inför allmänheten, vilket medför att hon knappt ses som ett offer. Hallberg visar också hur gärningsmännen i det här fallet beskrivs på ett typiskt sätt, som “mycket kända i gängmiljön i södra Botkyrka” och i linje med “gängkulturen” där det inte alls är “ovanligt att kvinnor utnyttjas sexuellt på det här sättet”.
Betoningen ligger på att brottet och mentaliteten bakom ligger utanför det svenska samhället. Utländska människor gör så här, ungefär. När fallet med Hagamannen blev känt i press gjordes explicit att han “var del i en helsvensk kultur, en tvåbarnsfar som levde familjeliv i en by med röda hus och vita knutar”. Oerhörd vikt läggs vid förvåningen över hur den här svenska idealmannen har kunnat begå våldtäkt. Ingen vikt alls vid hans ruttna kvinnosyn. Istället porträtteras han som sjuk och avvikande från den svenska normen. Allt för att bevara detta ideal intakt.
Vi och de. Vi och de.
Strukturerna är inte nya, men Hallberg lyckas upplysa genom att precisera problemets huvudpoänger. Både att vi dömer med oerhörd snabbhet och krafthet och att vi gör det för att skilja ideal åt. Så att vi kan om och om igen kan säga att våra är rätta och att de andras är fula och illvilliga.
Leó | Jun 10, 2010 | Reply
Jag tycker att det är en intressant sak att studera. Detta att vi alltid känner ett behov av en endimensionell analys. Något är av eller på. Höger eller vänster. Sant eller falskt. Ont eller gott. Vi eller de. Det tycks nästan allmänmänskligt. Fast på samma sätt som det “binära” är suggestivt kan jag uppleva att “motanalysen” (i brist på ett bättre begrepp, jag skulle vilja ha en anti-analys, en anti-kritik) också är det. Det är lätt att romantisera kritiken. Som när man läser Deleuze (multiplicitet, rhizom). Sedan står man där med skägget i brevlådan utan att veta om man kommit någonstans alls.
Fedja | Jun 10, 2010 | Reply
Vi är vanedjur i många avseenden, vilket här innebär att vi behöver behöver ha rutiner och lättillgängliga medel för att förstå omvärlden. Det binära sättet att se på saker är därför väldigt tacksamt: vår reaktion blir koncis och effektiv, men, som du Léo poängterar, föga nyanserad. Media är en pragmatisk sport, som i stort följer detta mönster. Därför är media också ytterst subjektiv. Ett mer vidsynt perspektiv används endast i fall där man försöker tona ned en nyhet, vilket jag antydde i “Israels ansvar är det kritiska”. Ett förmodat brott mot folkrätten blir istället “Hamas får fördelar”, “Iran ska inte få frakta vapen till Gaza” et cetera. Det mer förutsättningslösa filosofiska perspektivet (ex. Deleuze eller Derrida) är vi nog inte mogna för ännu med tanke på den förvirring som uppstår när vi är utan fasta motsatspar att hålla fast i. Något du också är inne på. Innan den dagen kommer då vår kultur och mentalitet ombildats och blivit friare får vi nog hålla oss till det binära, fast med kravet på en ökad medvetenhet om att problemet existerar och att det skapar en kraftig negativ effekt om det förbises helt.
Leó | Jun 10, 2010 | Reply
Jag vet inte riktigt vad jag tänker kring det där med mognad eller befrielse. Det finns alltid någon rörelse som vill fösa oss i den ena eller andra riktningen med diverse löften om ett värdigare, sannare eller bättre liv. Men jag är dålig på sådant. Att vara politisk. Att tycka.
Efter att alla framfört sina argument dör ofta det rent akademiska intresset i mig, och det enda som spelar någon roll är om det kvar finns något som kanske kan få kallas för “etik”.
Men för att återgå, så är väl det jag försöker säga ungefär att det i ett endimensionellt perspektiv blir lätt att glömma bort tanken om att det kanske inte går att lösa politikens problem med ytterligare politik. Att all systemimmanent diskurs utvecklar en dialektik som man i grund och botten vill fly. Emellertid är ju temat en aning uttjatat, och jag har inget väsentligt att tillägga.