Nyfikenhet- återkommande drivkraft i kulturen

Jag slås av nyfikenheten, när jag läser Nina Solomins Ok, Amen. En positiv nyfikenhet vars drivkraft är ett genuint intresse för andra människor. En vetgirighet som närmast kan jämföras med ett barns törstande efter kunskap. Författarens nyfikenhet ger inspiration och färg åt berättelsen samtidigt som läsaren stillar sin nyfikenhet på det okända och exotiska. En symbios som tycks vara tidlös. Fascinationen inför det främmande. Det som ligger långt bort i samhällets utkant, geografiskt eller socialt.

Daniel Defoes Robinson Crusoe utkom vid tiden för den moderna romanens genombrott under tidigt 1700-tal. Robinson som hamnar på en öde ön i Västindien och överlever där i 28 år genom att rekapitulera den västerländska mannens historia. Romanen blev en omedelbar succé och la grunden till en hel genre, så kallade robinsonader. Berättelser som i Defoes anda handlade om hur en man hamnar på en mer eller mindre obebodd ö, som han kultiverar genom hårt arbete samtidigt som han utvecklar sin personlighet. Idag läser vi in kolonisationens avigsidor såväl som det stora äventyret i berättelserna.

Nyfikenheten på det avlägsna återupprepas när filmmediet får sitt genombrott under tidigt 1900-tal. Trots allmänhetens ringa inkomster kunde relativt många unna sig nöjet att hänföras av de rörliga bilderna på bioduken. En av de första riktigt stora kassasuccéerna var dokumentärfilmen Nanook of the North av Robert Flaherty från 1922. Flaherty skildrar i sin film eskimåernas liv genom att följa inuiten Nanook och hans familj. Andäktigt betraktade biopubliken det förföriska islandskapet i gränslandet mellan norra Kanada och Grönland. Fascinerat bevittnade de hur Nanook byggde en igloo åt sin familj och i sälskinsstövlar hoppade mellan isflaken i jakten på fisk.

Allt det där tänker jag på när jag läser Nina Solomins bok Ok, Amen. Solomin skriver om de ultraortodoxa judarna i New York, även kallade chassider. Stadsdelen Williamsburg i New York är geografiskt inte någon svårtillgänglig plats, men här finns sociala barriärer att övervinna. I månader kämpar Solomin med att få kontakt med någon av chassiderna utan att lyckas. Till sist hittar hon en väg in i den slutna gemenskapen och berättar om en kultur som avskärmar sig från modernitetens seder och bruk. Solomins välskrivna berättelse väcker tankar både om våra egna och om andras sociala konventioner. Nyfiket fortsätter vi att betraktar samhället i fjärran. I hopp om att vid horisontens bortersta gräns finna svar om oss själva.

Av: Petter Ericsson

Fotnot: Ok, amen går att hitta på pocket, liksom även hennes utomordentliga reportagebok Gränsen