Nostalgin och konflikterna

Den som minns den svenska miniserien Det nya landet minns den asylsökande Ali som absolut älskade Sverige, ofta på rätt lösa grunder och trots upprepade bevis på att Sverige inte var ett fulländat land. Ali fick aldrig uppehållstillstånd i Sverige. Han skeppades vidare till Kanada, landet som hans vän Massoud propagerat för så länge men som Ali misstrodde. Inte heller för poeten Goran Simić var Kanada ett val. Det var, som han säger, en lösning. Han skulle bara bort från det sönderbombade Sarajevo. I intervjun med Dijala Hasanbegović berättar han om Tito-eran, åren före och under kriget och hur det är att starta ett nytt liv någon annanstans. Också om nostalgin som drabbar den som längtar hem.

På tal om tiden före kriget tar han upp Radovan Karadžić och hur denne inbjuder honom till ett SDS-möte. SDS (serbiska demokratiska partiet) är ett parti som fortfarande existerar, det är till och med ett av de största partierna i dagens Bosnien. Innan kriget bidrog partiet till att piska upp nationalism och vilja till separation. På sätt och vis är partiet ett bevis på hur nationalism och krigstörst inte är förunnat ”vildarna” i samhället. I SDS fanns många ur kultureliten. Det största – och mest anmärkningsvärda – namnet är Nikola Koljević, en framstående litteraturvetare internationellt känd för sin Shakespeare-expertis. Vladimir Srebrov, nämnd i intervjun, var också han poet och kritiker, dessutom en av initiativtagarna till bildandet av SDS.

Simić gör även narr av det internationella intresset Karadžićs lyrik fått efter kriget. Med rätta. I ärlighetens namn är Karadžić skapare till usel lyrik full av floskler och patetik. Intresset han fått baseras sannolikt på viljan att upprätthålla bilden av poeten benägen till folkmord. Vi förivrar oss ofta och tror att det finns en spännande dynamik i denna bild och någonting att lära. Självklart står ett antal förlag runtom i Europa beredda att tillgodose detta medel för fascination.

Vad gäller bilden av fd. Jugoslavien är Simić något onyanserad. Han säger själv att hans bild möjligen är romantiserad, vilket den också är. Tito-styret är i grund och botten en komplex problematik. Å ena sidan fanns ingen vidare yttrandefrihet eller politisk frihet. Byråkratin var korrumperad och ett klasslöst samhälle i övrigt är inte att tala om. Å andra sidan gav realkommunismen i Jugoslavien människor social och ekonomisk trygghet. De flesta jag talat med upplevde ett på flera plan stimulerande samhälle. Simić svar är onyanserat men inte utan viss grad av sanningshalt. Den nostalgiska, utopiska synen på Jugoslavien föds ur jämförelsen mellan dåtidens och dagens samhälle. Idag finns knappast någon social säkerhet i Simićs hemland Bosnien. Hög arbetslöshet, låga löner, fattigdom, utbredd korruption och ett demokratiskt system hårt sargat av den fortsatta nationalismen. Det enda man fått av sönderfallet är yttrandefrihet och fler politiska partier att rösta på. Dock är det en helt annan sak om någon överhuvudtaget lyssnar och om politikerna verkligen vill befolkningens bästa. I ljuset av detta är det inte märkligt att Tito bland många fortfarande är ett slags hjälte.

Nostalgi är ett ämne som behandlas på olika sätt i intervjun. Simić talar både om ett slags grundläggande benägenhet till nostalgi och om individuella konsekvenser av nostalgi. Samtidigt som nostalgin är något sentimentalt och nedtyngande är enskilda människors sätt att agera ut nostalgi väldigt roliga. Simićs vänner möts av polishelikoptrar när de försöker grilla på ett tak. Han nämner också četnikernas nationalistiska sånger, som får honom att slänga ut dem, likaså muslimernas överdrivna känslighet. Ustašerna är de enda som inte kommer till hans restaurang, de har andra lokaler att vistas i.

Dessa tre grupper i en och samma anekdot gestaltar på ett rätt tydligt sätt konflikten som tyngt Balkan de senaste 30 åren. Nationalismen har gripit tag i alla grupper och släpper inte. Än idag är konflikten särskild uttalad i Bosnien Hercegovina, där samtliga läger har given plats i det politiska spelet. Det är givet att de ska ha det. Problemet är bara att alla stirrat sig blinda på det egna lägrets framgång i så pass hög grad att ingen får det särskilt mycket bättre. Den politiska arenan har samma problem som Simićs restaurang.

Att hemkomsten till Sarajevo har botat Simićs nostalgi tror jag inte på. Dagens Bosnien är inte detsamma som för ett antal decennier sedan. Mellan dåtidens stabilitet och dagens sociala förödelse finns för mycket utrymme för sorgen och sentimentaliteten för att friden ska infinna sig. Det enda uns optimism man kan utvinna ur situationen är folkets växande behov av förändring. Att politikerna har andra behov än detta är givetvis mindre optimistiskt.

Fedja Borčak