Musik: You Can’t Teach An Old Dog New Tricks

Seasick Steves filosofi om att inte laga det som inte är trasigt manifesteras ännu en gång på nya albumet You Can’t Teach An Old Dog New Tricks. Men sjuttioåringen passar också på att förnya sig själv, om än mycket tillfälligt.

»Don’t need to change my style, been this way for a long long while.« sjunger Seasick Steve i titelspåret till senaste släppet You Can’t Teach An Old Dog New Tricks och sammanfattar därigenom problemet med sitt eget konstnärskap.

Den senkomna framgångssagan Seasick Steve tycks nämligen vara fast inställd på att driva sitt ruffiga luffarblues-koncept till leda. Men han gör det inte utan tomma löften om välbehövlig musikalisk utveckling.

Inledande Treasures utgör ett avbräck i artistens stompiga uttryck. Det är ett suggestivt litet stycke musik som uppbackat av snygg banjo andas introvert minimalism snarare än alkoholstinn tresträngsblues.

Låten är en frisk fläkt som dessvärre inte tillåts sätta någon standard för resten av You Can’t Teach an Old Dog New Tricks istället faller artisten snart tillbaka i alltför bekväma hjulspår. Albumet låter således synnerligen välbekant men tillåts ibland glimma till, som i fina Underneath A Blue And Cloudless Sky, släpiga Burnin’ Up och i det glada drivet i Have Mercy On The Lonely. Det är korta stunder av någorlunda fräschör som dock gör mycket lite åt att ändra faktumet att den stora merparten av albumets spår alltjämt är karbonkopior på sådant som Seasick Steve redan har vädrat på tidigare album.

Artisten saknar för all del inte hantverksmässig kompetens eller förmågan att producera smittande driv men själva fundamentet i Seasick Steves konstnärskap – det traditionsmedvetna och självmytologiserande förhållningssättet – tycks successivt försvinna i takt med att den strömlinjeformade bluesen blir allt mer beklämmande könlös.

Text: Mark Andersson
Omslagsbild: Play It Again Sam

Info: Seasick Steve – You Can’t Teach An Old Dog New Tricks (Play It Again Sam/Border)

Lyssna på Spotify.