Musik: We Must Become the Pitiless Censors of Ourselves
Skribent: Erik. Jul 11, 2011. Kategori: Artiklar, Featured, Musik
Den amerikanske artisten John Maus gör gotisk syntmusik med tydlig åttiotalsdoft. På sin tredje skiva förför han lyssnarna med en sensuell dödskyss.
31-årige John Maus är en smart kille – filosofie doktor i statsvetenskap med examina i filosofi och musik.
Kanske känner dock Maus ibland behovet av att fly långa politiska rapporter. På fritiden låser han nämligen in sig i sitt sovrum och komponerar gotisk syntmusik som vältrar sig i åttiotalsnostalgi.
John Maus musik är knappast intellektuell, men definitivt intressant.
Maus tredje skiva We Must Become The Pitiless Censors of Ourselves inleds med popdängan Street Light, som trots sin charm inte är riktigt representativ för skivan som helhet. Ofta hamnar John Maus någonstans emellan Xiu Xius eklektiska teatralism, John Foxx futurism och lekfullheten hos Magnetic Fields-sångaren Stephin Merritts soloprojekt The Gothic Archies. Musiken är ofta mörk, men texterna får dig att le förbryllat – som när Maus i refrängen till Matter of Fact upprepar samma fras om och om igen: ”Pussy is not a matter of fact, pussy is not a matter of fact, pussy is not a matter of fact…”
Trots sådana absurditeter imponerar låtmaterialet och melodierna. Maus är inget hushållsnamn ens i indiekretsar, utan mest känd för att han är kompis med kritikerälsklingen och lo-fi-sångaren Ariel Pink. Men kanske kommer Pitiless Censors ändra på det.
Andraspåret Quantum Leap åkallar minnet av ett av tidernas allra bästa gothband, kaliforniska Christian Death, medan The Crucifix och Head for the Country är dansanta syntnummer.
Åttiotalsvibbarna som genomsyrar skivan gör den till en musikalisk motsvarighet till högstadiets häxblandningar – grumligt sötsliskig och obestämd till innehållet, men lockande i sitt förbjudna och berusande skimmer. Är man ute efter något smakfullt och kliniskt gör man bäst i att leta vidare. Vill du bli yr och dansa är du rätt ute.
Charmen i Maus musik ligger i hur han kontrasterar mörker med ljus, fåniga syntljud med demonisk reverb och humor med allvar.
Depprocken – om man nu tillåts använda en antikverad genrebeteckning – har alltid utspelat sig lika mycket på dansgolv som på ödsliga kyrkogårdar. Och tänker man på hur allt började, med nattklubben The Batcave i Soho i London i början av åttiotalet, är det fullkomligt logiskt. Inte för att John Maus nu kan kallas för depprock utan att man tänjer rejält på sanningen. Det går inte riktigt att placera Maus. Är han synt, pop eller goth? Det postmoderna svaret är kanske att han är alltsammans och inget alls. För 30 år sedan skulle man nog kallat Maus “new wave” och varför inte? En sak är i alla fall säker: gillar du grupper som Crystal Castles och Salem kommer du att gilla det här albumet. Och föredrar du chillwave, balearic och annan mjukare elektronisk musik får du också ditt lystmäte.
Text: Erik Lövmo Jonsson
Omslagsbild: Upset the Rhythm
Info: John Maus – We Must Become the Pitiless Censors of Ourselves (Upset the Rhytm)
