Musik: Via Amore: Kärlekens väg

Kvällen innan Eldkvarns spelning i Annedalskyrkan i Göteborg åkte Plura Jonsson dit för innehav och användande av fem gram kokain. Strax efter att konserten hade avslutats fick kyrkan utrymmas efter ett bombhot mottaget i kollekten.

Händelserna kring Via Amore: Kärlekens väg är lika tillspetsade som ovälkomna. För Eldkvarns tredje mässa var inte tänkt att bli någon skandalomsusad historia.

Istället skulle bandet göra en musikalisk andakt på temat resa och hemkomst som en möjlig avslutning på den trilogi som påbörjades med Kärlekens törst och följdes upp av Kärlekens låga.

Vetskapen om den bakomliggande turbulensen gör måhända också framförandet mer laddat än vad det kunde ha varit. Vi hör Eldkvarn spela för en fullsatt kyrka som en integrerad del av gudstjänsten. Det liturgiska är dock med ett kort undantag bortskrapat och lämnar företräde för nakna versioner av några av bandets finaste musikstycken.

Skiss över änglarna från Cadaques får ett välkommet tillägg av Kattis Olsson Lindbergs stråkar. En laddad Chevrolet från underskattade Pluralism gör sig fint bredvid en smäckert omarbetad Alice och såväl sällan spelade Ut i det blå som den långa och självbiografiska 27 smälter väl in i mässans tematiska helhet.

Via Amore: Kärlekens väg är intensiv i sitt lilla, närmast avvaktande format. Ett stiligt framförande av ett band som sätter full tillit till sina låtars inneboende kvaliteter och lyfter fram dem med eftertryck också i de mest avskalade av stunder.

Albumet stadfäster också livsresans oberäknelighet på mer än bara kompositionernas plan. Omedelbar i såväl framförande som i skuggan av dess mindre angenäma kontextuella knutpunkter.

Hjärtsnörpande reflektionen Huvudet högt avslutar mässan och ett mer träffsäkert punktsättande kunde Via Amore knappast få.

Text: Mark Andersson
Foto: Zebra Art Records

Info: Eldkvarn – Via Amore: Kärlekens väg – en mässa (Zebra Art Records/Naxos)