Musik: The Promise

Med Darkness On The Edge Of Town tog Bruce Springsteen det slutgiltiga steget från gatsmart West Side Story-romantik till samhällsmedveten svartsyn.

Det är en betydelsefull narrativ sekvens i artistens karriär som länge har tett sig lika naturlig som nödvändig. Det förlovade landets cineastiska drömmande skrapades ner till en mödosam arbetarklassmylla, karg och bitter i Vietnamkrigets kölvatten.

The Promise, en någorlunda omfattande utrensning av arkiven från inspelningarna av sagda album, ger i mångt och mycket en ny bild av dess mytomspunna tillkomst. Genomsyrad av kreativ frustration och en långdragen rättsprocess med tidigare managern Mike Appel vilken bromsade artistens fortsatta albumutgivning.

Tjugotvå tidigare outgivna spår – somliga uppsnyggade med samtida sång- och instrumentpålägg, andra mer eller mindre orörda sedan då det begav sig – spridda över två skivor visar nämligen upp en Bruce Springsteen fortfarande hårt kramande sin Roy Orbison-samling.

Ytterst få spår besitter det påträngande mörkret från Darkness On The Edge Of Town, istället blottas den glada soul- och R&B-mix som har varit av betydande art för Springsteens låtskapande. Stora delar mer eller mindre ofiltrerad Sam Cooke, Buddy Holly och Gary U.S. Bonds med andra ord.

I anslag påminner The Promise således en hel del om fjolårets Working On A Dream. Mer spelglada hyllningar till de egna influenserna än ordentligt genomarbetat och egensinnigt låtmaterial. Inget fel i det, Bruce Springsteen är en utmärkt låttrollare som på rätt humör med lätthet kan stöpa om allsköns klichéartad dussinrock till slagkraftiga musikstycken.

Problemet här är alltjämt att The Promise innehåller flera av Bruce Springsteens allra mest oinspirerat mjäkiga kompositioner. Someday (We’ll Be Together) är sorgligt smörig standardsoul, singelsläppet Save My Love en stentrist storebror till Working On A Dream. Den stora merparten spår så avslagna och fantasilösa att förpassandet till den långa sömnen i arkiven ter sig allt annat än omdömeslös.

Därmed inte sagt att här inte finns potential. Om än dåligt förvaltad sådan. Såväl Fire som Because The Night presenterade i sina första officiella studioversioner viskar löften om stordåd som dessvärre resulterar i hopplösa antiklimax. Såhär svajigt framstressade har de gamla livefavoriterna aldrig låtit. Bättre är då välsnidade The Brokenhearted, det eftertänksamma titelspåret och avslutande City of Night – den sista en bagatellartad andningspaus mer mångbottnad än övrigt låtmaterial sammantaget.

Som inblick i de kreativa processerna bakom Darkness On The Edge Of Town är The Promise alldeles utmärkt. Inte minst då den målar upp tillkomsten av moderalbumet i ett inte alls lika självklart ljus. Men albumet väcker också spekulativa tankar om hur artistens fortsatta karriär hade kunnat te sig om Springsteen hade varit tillstymmelsen till mindre medvetet självmytologiserande artist och lät spåren som utgör The Promise få företrädesrätt som Born To Runs efterföljare.

Tänk så platt han då hade kunnat falla.

Text: Mark Andersson
Foto: Columbia

Info: Bruce Springsteen – The Promise (Columbia Records/Sony Music)

Notis: Benshi har inte fått tillgång till den rejäla boxen The Darkness On The Edge Of Town Story i vilken The Promise ingår och ber att få återkomma med recension av denna vid senare tillfälle.