Musik: The Original Mono Recordings

Bara The Freewheeling Bob Dylan är nog för att göra The Original Mono Recordings till en oumbärlig samling skivor för Dylan-entusiasten. Det krävs inte många sekunder av öppnande Blowin’ In The Wind för att bli varse att artistens andra studioalbum aldrig har låtit bättre på CD än såhär.

Det är en i alla avseenden briljant monomix som välkomnar lyssnaren. En omedelbar och samlad ljudbild där inte en tillstymmelse av den svajiga mixningen från stereoutgåvan finns kvar. Här samsas instrument och röst om ljudutrymmet, sammanvävda till en stark enhet där de i tvåkanalslandskapet tidigare var mer eller mindre inkonsekvent separerade.

Nog så trevligt då att samtliga av Bob Dylans åtta första studioalbum i den snyggt utformade boxen har behandlats på samma fördelaktiga sätt. Allt fint förpackat med korrekta reproduktioner av LP-omslagen och en uttömmande bakgrundstext skriven av den alltid lika entusiasmerande Dylanologen Greil Marcus.

The Original Mono Recordings handlar inte om historierevisionism i kölvattnet av The Beatles uttömmande jätteboxar härom året. Istället kan Bob Dylan-samlingen liknas vid ett arkeologiskt återuppmärksammande av de sedan länge utgångna monoutgåvor av artistens tidiga album som alltmer sågs falla i glömska till fördel för den tekniska utvecklingens företrädesrätt inom skivbranschen.

Det är likafullt lätt att uppfatta The Original Mono Recordings som en överflödig samling skivor. Utan vidare referenser upplevs stereoalbumen som fullgoda representationer av Bob Dylans tidiga skivproduktion. Det är först med monoutgåvorna till hands som de ofta rudimentära skillnaderna versionerna emellan framträder.

Stereomixarna av The Times They Are A-Changin’ och Another Side of Bob Dylan skiljer sig måhända inte lika radikalt från sina monoditon som exemplet The Freewheeling Bob Dylan, men de dra lika fullt fördel av enkanalspresentationen.

Framförallt det förstnämnda albumet låter än mer omedelbart och angeläget i sitt förbittrade sextiotalsskildrande . Dylans röst och gitarr, båda högt i mixen, hårt sammansvetsade och fria från avståndsskapande kanalseparering är de instrument i fullständigt beroendeförhållande till varandra som målar Ballad of Hollis Brown, One Too Many Mornings, Boots of Spanish Leather och The Lonesome Death of Hattie Carroll i sitt allra mest audiovisuellt fördelaktiga ljus.

Sagda sammanförande av instrument blir förstås också än mer markant på Bringing It All Back Home, Highway 61 Revisited, Blonde On Blonde och John Wesley Harding. Ljudet av ett band som i stereo måhända erbjöd en mer detaljerad studie av enskild instrumentering, på bekostnad av ett enhetligt uttryck låter här istället tajt och samspelt på ett sätt som stereomixarna aldrig riktigt lyckades lyfta fram.

Det är betydligt mer kompakta doser rockmusik där det rytmiska drivet faktiskt piskar gitarr- och sånginsatser framåt snarare än försiktigt arbetar för sin egen skull i separata högtalare. Maggie’s Farm, Subterranean Homesick Blues, Like A Rolling Stone, Highway 61 Revisited och Stuck Inside of Mobile With The Memphis Blues Again låter således mer som omedelbara snapshots inifrån studion än bearbetade återgivningar av inspelningsprocessen.

Detsamma gäller de mer sparsmakade spåren från sagda plattor. All Along the Watchtower och It’s Alright Ma (I’m Only Bleeding) blir än mer hotfulla i glasklar monoskrud, medan Just Like a Woman och Sad Eyed Lady of the Lowlands snygga arrangemang presenteras som en naturlig del av ett helhetsuttryck som aldrig gungar oroväckande i sin välproducerade konsekvens.

The Original Mono Recordings diskvalificerar förstås på intet sätt stereoutgåvorna av Bob Dylans tidiga album. Men den lyfter fram dem i ett nytt ljus och öppnar för nya angreppssätt i lyssningen som många gånger ter sig allt mer fördelaktiga i det nygamla formatet.

Samtidigt är det svårt att argumentera för anledningar till att i fortsättningen lyssna på somligt ur boxen, företrädesvis The Freewheeling Bob Dylan, Bringing It All Back Home och Blonde On Blonde i något annat utförande än det som finns representerat här. Så mycket bättre låter nämligen monoinspelningarna att alla tidigare versioner blir tämligen överflödiga.

Text: Mark Andersson
Foto: Columbia Records

Info: Bob Dylan – The Original Mono Recordings (Columbia Records/Sony Music)