Musik: The King of Limbs

Brittiska Radiohead är något av alternativrockens heliga ko – ett band som i snart 20 år mottagit närmast astronomiska hyllningar för sin vilja att med ständigt nya metoder utforska samma mörka utrymme i frontfiguren och centralgestalten Thom Yorkes huvud och själ.

Det introverta, närvarande i varje album från debuten Pablo Honey (1993) och framåt, går igen i bandets åttonde album The Kings of Limbs.

In Rainbows, som kom 2007, formulerade en intressant fråga om hur vi konsumerar musik på 2000-talet. Den gången fick fansen betala vad de tyckte att skivan var värd, vilket är ett tänkvärt koncept men i ärlighetens namn inte fullt lika ädelt som ens initiala reaktion antyder när man betänker att Radiohead faktiskt redan har sålt cirka 20 miljoner album.

Nya The King of Limbs fortsätter på sätt och vis i samma innovativa spår. Albumet blev oväntat tillgängligt på nätet häromveckan, bara några dagar efter att Radiohead bekräftat att en ny skiva var på gång, och består av åtta låtar med en total speltid på 37 minuter. Den tar sig därmed formen av ett mellanting mellan en EP och en LP.

Bandets timing är intressant, med tanke på att kanadensiska Arcade Fire nyligen vann det prestigefyllda Grammypriset för årets bästa album och för ett ögonblick seglade upp som världens största alternativa rockgrupp. Man kan säga vad man vill om Radiohead, men de kan inte beskyllas för stagnation eller teknikfientlighet.

Musikaliskt är The King of Limbs inte revolutionerande (vilket gruppens magnum opus Kid A som kom 2000 på många sätt faktiskt var – det bör man komma ihåg för att förstå Radioheads anseende). Snarare följer skivans ljud en logisk utveckling. Det är elektroniskt, rytmiskt, drömlikt och precis som vanligt producerat av Nigel Goodrich. Den konsekvens som följt bandet de senaste åren innebär inte att The King of Limbs är tråkig eller stelbent. Istället får vi åtta låtar som under en svårpenetrerad yta är fyllda med musikalisk kompetens och textur.

Förstaspåret Bloom är manisk post-dubstep och följs av Morning Mr. Magpie som skimrar med sin okonventionella mathrockrytm och en refrängmelodi som tangerar Beatles. Det är en ödslig och mörk tavla som Radiohead målar. Bäst är pianoballaden Codex. Den är vänt vacker och ger plats åt Yorkes sköra stämma, som annars trängs bakom effekter, syntar och trumbeats. På några ställen kompletteras datorljuden med akustiska gitarrer.

Skivans korta längd är förträffligt avvägd, vilket kunde tolkas som att det trots allt är skönt att den tar slut så snabbt. Mer korrekt uttryckt är det här knappt 40 minuter som blir en liten ocean av ljud och tid, just för att skivan bygger en så stark atmosfär. The King of Limbs är inget mästerverk och försöker inte heller vara det, men det är en gedigen skiva som passar fint under vinterns sista dödsryckning. Radiohead förändrar inga liv längre. Men de är fortfarande relevanta.

Fotnot: The King of Limbs släpps i fysisk form senare i vår.

Text: Erik Lövmo Jonsson
Info: Radiohead – The King of Limbs (thekingoflimbs.com)