Musik: Suck It and See
Skribent: Erik. Jun 6, 2011. Kategori: Artiklar, Featured, Musik
Ofta hör man folk tala om det “svåra” andra eller tredje albumet. När en grupp nått ända fram till fjärde fullängdaren anses faran vara över: nu är de ett riktigt band, här för att stanna. Att brittiska Arctic Monkeys nu släpper sitt fjärde album känns konstigt. Nyss var de ett gäng pojkspolingar i en replokal i ett industriområde i Yorkshire, nu är de välbetalda rockstjärnor med modellflickvänner. Det har gått sex år sedan kvartetten fick sitt genombrott, men det känns som igår. Just då var Arctic Monkeys, för en högstadiekille som mig, viktigast i världen.
Debuten Whatever People Say I Am, That’s What I’m Not (2006) var den typ av manifestalbum som rockband bara kan skriva och spela in när de är arton och bor i sin hemstad. Musiken var hemkörd kött och potatis-rock och sångaren Alex Turners slipade skildringar av engelsk arbetarklass placerade honom i samma tradition som Morrissey, Jarvis Cocker och Mike Skinner.
Andra skivan Favourite Worst Nightmare (2007) var ett triumferande långfinger till alla som sa att gruppen snart skulle vara bortglömd. Alex Turners lyrik var fortfarande fyndig på det där typiskt brittiska sättet, men musiken hade fått sig klädsam uppfräschning: från minimal nordengelsk Jam-punk till mörk, mullrande postpunk med surfgitarrer, Ennio Moriccone-orglar och ESG-funkiga dansrytmer.
Album nummer tre, Humbug (2009), spelades in i öknen i Kalifornien och var en ojämn historia – bitvis finfin pop, bitvis machorock som föll platt på sina egna hybrisartade pretentioner.
Och nu är alltså bandets fjärde skiva här. Den heter Suck It and See (en titel som inte är lika entydigt snuskig som man kan tro, utan syftar på instruktionen på pappret till engelskt suggodis) och omslaget ser ut som ovan. Är det då nåt att ha, kära läsare?
Mitt samlade intryck är brokigt. Frontfiguren Alex Turner kan fortfarande skriva bra låtar. Reckless Serenade är tveklöst skivans bästa spår såväl till musik som text. Se bara hur elegant och bitterljuvt kvinnan i Turners hjärta beskrivs:
When she walks her footsteps sing
A reckless serenade
When she laughs the heavens hum
A stun-gun lullaby
En annan höjdpunkt är den fina valsen Piledriver Waltz, som hämtats från den brittiska komedifilmen Submarine som Turner förra året skrev ljudspåret till. Ändå är jag inte övertygad.
Arctic Monkeys är bäst när de vågar omfamna poppen, sämst när de försöker sig på gräsdoftande pseudohårdrock som i Don’t Sit Down ‘Cause I Moved Your Chair, Library Pictures och All My Own Stunts. Då blir det lätt pekoral och man får intrycket att bandet saknar riktning och mål. Singeln Brick By Brick är ett sömnpiller till garagerock. Bandet lämnar med fördel alla rockerambitioner åt idolerna Queens of the Stone Age.
I sina bästa stunder påminner Suck It and See om Pixiessångaren Frank Blacks nittiotalsskivor – klassisk gitarrpop men lite kantigt och krokigt. Ena stunden blåser bandet självklara tuggummimelodier, i nästa ögonblick sticker de hål på de rosa bubblorna genom att ta låtarna i en annan riktning. Eller gör de tvärtom: albumöppnaren She’s Thunderstorms inleds till exempel med en olycksalig gitarr men blir snart en regelrätt kärleksballad. Sextiotalsdoften är ofta närvarande, men gynnar inte alltid utfallet. The Hellcat Spangled Shalala har en trallig Per Gessle-refräng som slukar allt intelligent liv omkring sig som ett svart hål. Den ackompanjerande texten är kanske Turners fånigaste hittills.
Skivan är inte Arctic Monkeys bästa och inte heller lika bra som Alex Turners sidoprojekt The Last Shadow Puppets. Framför allt saknas en röd tråd som håller ihop allt. Plockar man russinen ur kakan får man 3-4 riktigt bra låtar. Resten lider av en av följande två diagnoser: de vill för mycket och blir rockparodier eller försöker för lite och blir ordinära.
Text: Erik Lövmo Jonsson
Omslagsbild: Domino
Info: Arctic Monkeys – Suck It and See (Domino/Playground)
