Musik: Stina

Femtio år gammal gjorde Stina Berge förhållandevis sen debut med Stina & Kärleken (2008). Eller så kom den i precis rätt tid. Istället för att genom åren samla på sig låtar hade Stina Berge nämligen hamstrat minst sagt turbulent livserfarenhet.

Det viskades om missbruk och ett kringflackande liv som tillslut fick utlopp genom det musikaliska uttrycket.

Album nummer två heter kort och gott Stina och syftar till att över nio spår skissa fram artistens skakiga tidsresa.

Stina Berge har kallats en svensk Patti Smith. Det är en krystad liknelse som torde vara mer grundad i det tämligen ointressanta faktumet att Stina Berge är kvinna än att hon sysslar med musik. Visst, här finns en lidelse, ett hoppfullt svårmod och framförallt ett poetiskt anslag som klingar bekant hos Smith men det gör det också hos Lundell och Plura eller för all del Kajsa Grytt.

Det är också just texterna man främst gör klokt i att ta vara på i Stina Berges musik. Den orädda lyriken. Ömsom lättsam, ömsom subtil ansluter den till postpunkens lätt svartsynta retorik. Den som andas Thåström, Grytt, Bruno K Öijer. Introspektivt reflekterande snarare än extravagant bombastisk och rotad i det där generationsspecifika, urbana mörkret som drar svarta penseldrag över själen och ständigt suktar efter de ljusstrimmor som tycks alltför hastigt undflyende.

Det är starka ord som går en fin balansgång mellan det skarpt associativa och de alldeles för välbekant upptrampade, textbokspoetiska stigarna.

Musiken är å andra sidan inte lika bitsk. Istället utgör den det svagt grundmålade kanvas som ger stöd åt orden. Det är synd att en vidare utforskning av debutens träffsäkra visrock inte har låtit sig göras på Stina. Den fina balansen som där fanns mellan ton och text går nämligen tråkigt förlorad i det anonyma och stelbent melodiska musicerandet.

Text: Mark Andersson
Foto: Ball

Info: Stina Berge – Stina (Ball/Bohemian Universe)