Musik: Queens of the Stone Age

I nästan 15 år har frontfiguren Josh Homme (kärleksfullt döpt till ”Ginger Elvis” av fansen) och de andra i Queens of the Stone Age varit Kaliforniens, och kanske världens, smartaste dumma rockband.

Homme har gjort det till en vana att behandla bandet som ett skiftande kollektiv av musikervänner snarare än en rockgrupp med en fast uppsättning medlemmar. Det har gjort Qotsa, som de ofta kallas, både mer flexibla och experimentella än de flesta andra hårda rockband av liknande stil.

Queens of the Stone Ages repetitiva, melodiösa och framför allt rytmiska stil har benämnts stoner rock, garagerock och hårdrock. Själva kallar de sin musik för “robotrock” men sanningen är att inget av dessa epitet säger särskilt mycket om Qotsa. Deras förhållningssätt har alltid varit forskande och genreöverskridande. Därför har bandets publik alltid bestått till hälften av spinkiga popsnören och hälften kralliga rockers. Bandet har spelat in covers på Tom Waits, Elliott Smith och Billy Idol. Qotsa är helt enkelt ett Devo för folk som gillar metalriff.

Kanske säger Josh Hommes programförklaring mest: “Kings [of the Stone Age] would be too macho. The Kings of the Stone Age wear armor and have axes and wrestle. […] Rock should be heavy enough for the boys and sweet enough for the girls. That way everyone’s happy and it’s more of a party.”

Förra året kom en ommastrad deluxeversion av bandets andra album Rated R och nu släpps det självbetitlade debutalbumet (ursprungligen utgivet 1998) enligt samma princip.

Queens of the Stone Age är bandets mest generiska och minst särpräglade album. Det är rock-utan-prefix-rock som dryper av attityd. Bristen på stilistik gör också skivan till bandets minst intressanta album, vilket förklaras av att bandet ännu inte riktigt hade hittat sin röst – en klyschigt banal men likväl logisk förklaring.

Ändå är det kul att lyssna på Queens of the Stone Age, om inte annat för att ommastringen verkligen gjort nytta och fått ljuden att bättre fånga bandets ursprungliga vision. Det låter större, och sådan här musik måste låta stor för att ha ett existensberättigande.

Förutom de elva ursprungliga spåren bjuds fansen på tre bonusspår. Istället för att lägga de nya låtarna sist integreras de i låtlistan på ett sätt som gör att de faktiskt bidrar till innehållet på ett konkret sätt. The Bronze påminner om den ökenrock som Qotsa levererade på Songs for the Deaf (2005) och handklappdrivna Spiders and Vinegaroons är lika mystiskt olycksbådande som sin titel.

Mest blir skivan ändå något av ett tidsdokument över ett band som senare i karriären skulle åstadkomma riktigt bra saker (plattorna Songs for the Deaf, Lullabies To Paralyze och speciellt Era Vulgaris innehåller alla högkvalitativ rockmusik). Och en uppladdning inför bandets sjätte och nästa skiva, som sägs vara på gång inom kort.

Text: Erik Lövmo Jonsson
Info: Queens of the Stone Age – Queens of the Stone Age (Domino/Playground)