Musik: One-Armed Bandit

Jazzen är en genre som alltför länge har fått ligga någonstans i bakgrunden och har de senaste decennierna inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Tyvärr så lyfter man inte längre fram jazzen tillsammans med den moderna musiken vilket får den att verka tråkig. Jazz är sällan tråkig och bandet Jaga Jazzist gör verkligen inte tråkig musik.

Jaga Jazzist är för dem som inte känner till dem ett jazzband från Norge som med sina tio medlemmar spelar modern jazz med inslag av pop, rock och electro. Musiken är instrumental rakt igenom och Jaga Jazzist bevisar verkligen att man inte behöver ha text i låtar för att fånga eller beskriva känslor utan att man kan använda sig av instrument istället. Det har vi i en kultur så centrerad kring text ibland lätt att glömma bort.

Medlemmarna i Jaga Jazzist har alla historier av soloprojekt som skivor, singlar och samarbeten med andra artister. Men efter många år av soloprojekt är Jaga Jazzist äntligen tillbaka med alla medlemmar och skivan One-Armed Bandit. De har redan haft turné jorden runt för att spela nya skivan men trots att musikerna är norska grannar så blev det inte en enda spelning i Sverige.

One-Armed bandit börjar med en gånggång och skyndar rakt in i 70-talets experimentella rockmusik. Jag drar paralleller till Frank Zappa men med ett lugn från tidigare Jaga Jazzsist. Skivans nio spår färdas sen mellan rock, pop, electro och jazz.

På One-Armed bandit har bandet gått ifrån att vara ett jazz-electroband till att vara ett pop-jazz band – tyvärr. Jag får intrycket av att Jaga Jazzist gärna ville göra något nytt med nya skivan men tyvärr tappar den delar av den charm Jaga Jazzist tidigare utstrålat. Skivan blir för poppig. Den är inte lika experimentell som deras tidigare skivor även om jag fortfarande vill klassa deras musik som experimentell modern jazz. Låtarna känns mer genomtänkta och i större utsträckning nedskrivna i jämförelse med tidigare låtar som det känns som att de har jammat fram.  Jag får intrycket av att de vill bli del av populärmusiken men ändå ha sina rötter kvar i jazzen. Men det blir inte så lyckat alla gånger. Vissa låtar går däremot i samma spår som tidigare Jaga Jazzist och det är där de borde stannat kvar.

Att lyssna på Jaga Jazzist är ändå i slutändan som att titta på en bra Disneyfilm, det är en bra saga som man direkt rycks med i, det är fina färger och nyanseringar och när den är slut så har man ett leende på läpparna.

Lina Söderberg