Musik: Mojo

En mer talande titel än just Mojo kunde Tom Petty knappast hitta till den första Heartbreakers-plattan på åtta år.

Här vänder man sig hundraåttio grader från den konceptuella branschkritiken på The Last DJ och yxar fram gitarrbaserad tungblues. Ordentligt rotad i såväl rökig Americana som den Byrdsdoftande Florida-rock som Tom Petty har gjort till sitt signum.

Kända som ett band som sällan gör samma album två gånger är senaste släppet således inget undantag från regeln.

Dominansen av tajt hållna treminutare har tunnats ut betydligt. Mojo är en jamplatta. Inspelad live i studion är uttrycket grovhugget men knappast befriat från en omisskännlig och improviserad hitkänsla. Den som Tom Petty tycks ha förevigt inflätad i ryggraden.

Det betydligt köttigare uttrycket är inte heller någon tunn fernissa som gör sitt yttersta för att hopplöst dölja ett tämligen traditionellt Tom Petty-sound. Tvärtom flexar man här de seniga rockmusklerna på ett genuint och alltjämt intelligent manér.

Det handlar om att behärska varenda liten molekyl av den amerikanska musiktradition inom vilken man lever och verkar utan att tumma på vare sig kvalitativt låtmaterial eller musikalisk kompetens.

Inledande Jefferson Jericho Blues sätter en omedelbar standard med utsökt bluesrock. Ett dammigt hjulspår som sedan följs exemplariskt på spår som Running Man’s Bible, närmast Led Zeppelin-gungiga I Should Have Known It och den semiakustiska smutsbluesen i U.S. 41. Däremellan väver Tom Petty & The Heartbreakers in de där lika själsvackra som självklara balladerna som sätter sig som ett plåster på hjärtat.

Avslutande Something Good Coming, en av de senaste årens allra finaste Petty-kompositioner och No Reason To Cry är precis sådana spår. Medan roadmoviestycket Trip To Pirate’s Cove lägger sig någonstans mittemellan narrativballaden och improvisationsrocken. Och så flirtar man med reggae i Don’t Pull Me Over mest för att visa att man faktiskt behärskar det också.

Att musicerandet är förstaklassigt behöver knappast nämnas. The Heartbreakers är av starkast möjliga grundmaterial och därtill ett ruskigt kompetent bluesband.

Jämsides Tom Pettys osvikliga förmåga att såväl hosta ur sig som framföra urstarkt låtmaterial lyser dock Mike Campell allra starkast och tillåts gång på gång att visa vilken gudabenådad gitarrist han är. Ständigt kastande sig mellan det fint känslosamma och smutsigt ruffiga med ett lyhört öra som tar absolut hänsyn till minsta lilla skiftande nyans och tillför materialet stora mått av respektfull, gitarrbaserad tyngd.

Bandets elfte studioalbum hade kunnat vara en splittrad historia. Vilket annat band som helst hade lättförlåtligt kunnat förlora sig i de ständigt skiftande uttrycken och eklekticistiska genreutflykterna. Tom Petty & The Heartbreakers gör istället guld av det hotande kaoset.

Mojo håller med önskvärd tydlighet stagnationen på avstånd för ett band som med trettiofyra år i ryggen tar klivet in i 2010-talet. Och det med en nyfunnen vitalitet rotad i en tidlös musiktradition som fortsätter att vara en outsinlig källa för världens rockmusiker att dricka ur.

Text: Mark Andersson
Foto: Reprise/Warner

Info: Tom Petty & The Heartbreakers – Mojo (Reprise/Warner)
Lyssna på Spotify