RSS Feed for This PostBenshi om...

Musik: Madman

Sean Rowes Madman är en eklektisk historia, stundtals alltför spretig men i sina bästa stunder rik på melodiskt och poetiskt skarpsinne.

På tredje studioalbumet, Madman skrotar Sean Rowe mycket av stök och bök-bombasmen från två år gamla The Salesman and the Shark, till förmån för ett uttryck tryggt rotat i avskalad folk, men med bred eklektisk spännvidd. Det är ett nytt kostymbyte för en artist som konsekvent vägrar att se sig bunden av väl inarbetade och nog så säregna stilistiska grepp.

Här svänger Rowe vilt mellan R’n’B-flirtar, skrotig blues och närgången och knivskarp balladkonst. Det ger en spretigare albumhelhet än föregångarna men visar också på Sean Rowes bredd som kompositör och distinkt målande poet.

När det glimmar till som bäst – i spår som den mjukt gungande The Game, kärlekfilosoferande Razor of Love, det utmärkt rakryggade titelspåret och fint vemodiga The Drive – visar Rowe prov på fingertoppskänsligt komponerande från en artist som väl känner sina kvaliteter och förmår forma dem till melodiskt urstarka narrativ.

Det är kompositioner som i sin briljans också får somligt av den väl enkelspårig bluesen här att skava betänkligt. Ofta utgör den kantiga utfyllnadspår som tillfälligt slår hål på det atmosfäriska sceneri som alltjämt dominerar albumet.

Madman innehåller några av Sean Rowes finaste sånger, men är som albumhelhet betraktat förmodligen artistens svagaste. Störelsemomenten gör inte ljuspunkterna mindre lysande, men kastar ovälkomna skuggor över ett verk som hade förtjänat att ostört och fokuserat få glänsa i djupsinnigt och dunkelt själsgripande tonspråk.

Mark Andersson

Info: Sean Rowe – Madman (Anti/Playground)

Tipsa om artikeln / Lägg som bokmärke:
  • Digg
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google
  • Live
  • Pusha
  • TwitThis
  • MySpace

Trackback URL

Sorry, comments for this entry are closed at this time.