Musik: Le Noise

Puristerna som trodde att Neil Young kunde kedjas fast till ett enda ömsom akustiskt, ömsom elektriskt, folkrockigt uttryck hade enorma problem med artistens experimentella 80-tal.

En tioårsdipp i Youngs karriär, brukar man säga. Det är en hållning som har hängt kvar och svärtar ner ett svårt underskattat decennium för den kanadensiske artisten.

Vad få tänker på är att experimentlustan aldrig tog slut. Att Neil Young är kroniskt rastlös.

Det är symptomatiskt för kanadensaren att ständigt röra på sig. Att slita i och bända uttrycken för att hålla stagnationen på avstånd. Att alltid följa sin musa. Idag tycks heller ingen förvånad över rocklegendens fortsatta ekelektiska utsvävningar. Lika lite beklagar man sig över faktumet att Neil Youngs 2000-tal har varit minst lika stilistiskt splittrat som det bespottade 80-talet, även om kurvorna har varit mindre snäva.

När Young så slår sig ihop med lika egensinniga producenten Daniel Lanois (U2, Bob Dylan, Emmylou Harris) är det tämligen uppenbart att slutresultatet knappast tillhör den mest säkra av fållor.

Le Noise är ett soloalbum men där slutar också likheterna med den mest bekante Neil Young. Bara två av åtta spår framförs på akustisk gitarr. Resten är en våldsam lek med artistens välbekanta elektriska uttryck och Lanois ljudlandskap.

Den kreativa spänningen mellan de båda ljudmakarnas artisteri är påtaglig. Det är en laddning som länge har varit frånvarande från artistens sentida produktion som på nytt lockas fram i ljuset. Måhända har hålet efter mångårige bollplanket David Briggs, åtminstone tillfälligt fyllts. Man kan hursomhelst skönja en nytändning i så väl komponerande som lekfullhet i och med Lanois tillträde som ny sparringpartner.

Tillsammans strävar paret efter en ljudbild som har mest gemensamt med de instrumentella laborationer som Neil Young gav sig i kast med på Arc (1991) och Dead Man (soundtracket till Jim Jarmuschs film med samma namn från 1996). En man och en gitarr som låter som ett helt band.

Det dryper således av positiv experimentlusta om projektet. Men också dödens monokroma skugga vilar över produktionen.

Saknaden efter nyligen hädangångna vännerna LA Johnson och Ben Keith är tydlig på flera av albumets spår. Men detta utan att artisten trillar ner i det närmast epifaniska mörker som alstrade sjuttiotalets ditch-trilogi. Istället öppnar sorgearbetet rum för den vitalitet och livskraft som sipprar fram genom varenda elektrisk ton som frammanas ur den nu sextiofemårige musikerns fingrar.

Öppnande Walk With Me sätter en omedelbar standard. Burdust rumlande gitarr blandas med Lanois, i realtid samplade lekar med det befintliga ljudet och Youngs karaktäristiska röst, sörjande sina bortgångna vänner och med en uppmaning till de som är kvar att fortsätta gå vid artistens sida.

Angry World och Love And War är två rudimentärt åtskilda spår som båda snuddar vid samma socialkritiska tematik. Den första en tät matta vävd av lika delar gruffigt riffande och loopad ljudbangsestetik. Den sistnämnda är jämsides sjuminutaren Peaceful Valley Boulevard och You Never Call – varav den senare spelas frekvent på den pågående USA-turnén men, tyvärr har lämnats utanför albumkontexten – Neil Youngs på senare år kanske finaste akustiska kompositioner.

Albumets verkliga guldkorn är dock den över trettiofem år gamla och substanstyngda självbiografin Hitchhiker som på Le Noise får sin slutgiltiga albumpremiär. Här med tillägg av ett par extra verser, vilka fungerar som en lika ifrågasättande som tacksam sammanfattning av de nya kapitel som har skrivits i artistens liv sedan det sist begav sig.

Le Noise är ytterligare en djupdykning ner i sökandet efter oväsendets väsen. Mångfacetterad och audiovisuellt hårtslående är den ett praktexempel på Neil Youngs outtröttliga behov av att ta sig själv och sin musik ytterligare ett steg längre mot en undflyende kärna.

Förmodligen är det också en flyktig anhalt i artistens produktion. Tingens förgänglighet, så bekant för Neil Youngs konstnärskap vädras på nytt i avslutande Rumblin’ med ett elektriskt viskande om att nya musikaliska eskapader vilar i stilla vardande bakom nästa krök. En kastvind och Neil Young lär föras iväg mot ett helt annat tillfälligt mål.

Under tiden räcker Le Noise långt. Den är nyansrik och utmanande nog för att, när röken har lagt sig stå stadigt i den närmare fyrtio studioalbum långa produktionskatalogen som Youngs starkaste album sedan sju år gamla Greendale.

Text: Mark Andersson
Foto: Reprise

Info: Neil Young – Le Noise (Reprise Records/Warner)
Lyssna på Spotify