Musik: Junky Star

Han låter äldre än sina tjugonio, Ryan Bingham. En röst så väderbiten att den krackelerar under stämbandens ansträngningar. Det är också en röst som skulle sätta guldkant på vilken medelmåttig rocklåt som helst. Tvivelsutan är den Ryan Binghams självklara trumfkort.

För hur hantverksmässigt snorkompetent Binghams komponerande än har varit är avsaknaden av riktig nerv i annat än just rösten den bov med vilken artisten har tvingats att brottas under sin förhållandevis korta solokarriär.

Junky Star är försök nummer tre i albumordningen och rättar till viss del till en del av problematiken med föregångarna.

Uppbackad av The Dead Horses har Ryan Bingham tajtat till sitt uttryck. Det yttre skalet är fortfarande klanderfritt, en instrumentering som vet sin plats och gör precis det den behöver för att rama in den låtmässiga kärna som Bingham slutligen tycks ha hittat.

Borta är de pliktskyldiga singer-songwriter klyschorna och det något ansträngda flaxandet från förr. Kvar finns en sprucken röst som låter ärligare och mer angelägen än på någon av föregångarna.

Hjärtslitande The Weary Kind – bekant från soundtracket till Scott Coopers Crazy Heart – är det främsta beviset på att Bingham har hittat rätt. Ett grundläggande stycke musik, briljant i all sin enkelhet, som står som en stöttepelare för hela albumet och som tillåter redan utmärkta låtar som titelspåret, Lay My Head On The Rail, Hallelujah (vilken tack och lov bara delar titeln med Cohens sorgligt sönderspelade klassiker) och The Poet att lysa ännu starkare.

Tretton spår är dock tre, fyra för många för att Junky Star ska förmedla ett tillräckligt intresseväckande och sammanhållet intryck från start till mål. En kvantitativ uppröjning till nästa gång är således önskvärd. Det här är nämligen alldeles för bra för att grusas av bagatellartade ytterligheter.

Text: Mark Andersson
Foto: Universal

Info: Ryan Bingham & The Dead Horses – Junky Star (Lost Highway Records/Universal)
Lyssna på Spotify