Musik: James Blake
Skribent: Erik. Feb 9, 2011. Kategori: Artiklar, Featured, Musik
Den 22-årige brittiske electronicakompositören James Blake är en av det nya årets allra mest haussade artister. När hans självbetitlade debutalbum nu släpps har det mycket att leva upp till.
Rent kommersiellt är förutsättningarna för att Blakes minimalistiska dubstep ska erövra världen små – musiken är ambient, för ambient för att slå, och saknar de riktigt klibbiga melodislingorna som sätter sig på hjärnan.
Kritikerna lär dock fortsätta att krama ihjäl sin nya älskling. Är det välförtjänt? Ja – och nej. Blakes skruvade soulballader besitter samma sensuella nerv som Londonkollegorna The xx, triphopikonerna Portishead och till om med D’Angelo, vilket betyder att skivan lär snurra flitigt på sena efterfester.
Samtidigt är albumet alldeles för ojämnt för att direkt ta plats i en elektronisk kanon. Det märks att skivan är självproducerad och heminspelad. Intimiteten är både charmerande och begränsande.
Blake använder sig av klassiska knep – en tung bas, suggestiva samplingar, en trummaskin och ett närmast gospellikt piano – men på ett experimentellt och vågat sätt. Den autotunade rösten blir ett instrument i mängden, inte helt olikt Justin Vernon i Bon Iver, när Blake samplar den flera gånger om. Ofta lämnas man en aning förbryllad och överraskad, vilket inte är helt vanligt i en strömlinjeformad popvärld. För detta förtjänar Blake respekt.
Som klassiskt skolad pianist har Blake också en förmåga att frammana ackordföljder och harmonier som är egendomligt vackra och skapar en fin kuliss till hans sång. Häri ligger det mest imponerande med Blake; hur han lyckas använda sina varierade influenser – klassisk musik och modern dubstep – till att göra något som känns personligt. Resultatet blir musik som är i ständig rörelse. Med texter som mest består av upprepningar av några få fraser och ett både lekfullt och sorgset musikaliskt uttryck är det här en skiva som gjord för nattbussen. James Blake låter urban, men aldrig kaxig eller högljudd.
Till syvende och sist hänger det ändå på låtmaterialet. Feistcovern och radiohitten Limit To Your Love är förförisk. Likaså är I Never Learnt To Share, där Blakes röst spricker på ett sätt som för tankarna till Antony and the Johnsons, den desperata The Wilhelm Scream och sistaspåret Measurements. Som helhet håller det ändå inte riktigt ända fram. Några av spåren är inte tillräckligt minnesvärda. Trots dessa skönhetsfläckar är James Blake väl värd ett par lyssnande öron.
Text: Erik Lövmo Jonsson
Foto: Universal
Info: James Blake – James Blake (Atlas/Universal)
