Musik: How To Become Clairvoyant

How To Become Clairvoyant började som ett samarbetsprojekt med Eric Clapton och slutade som Robbie Robertsons första studioalbum på tretton år.

Vid det här laget torde de flesta ha slutat att hoppas på att Robbie Robertson skall producera musik minnande om den som en gång gjorde honom odödlig i rollen som The Bands huvudsaklige låtskrivare. Om inte annat har huvudpersonen själv effektivt slagit hål på alla sådana förhoppningar. Och tur är väl det, för nog hade det varit mer sorgligt än önskvärt att se artisten försöka rida ut den nostalgiska vågen eller att återförena spillrorna av den amerikanska rockens kanske mest inflytelserika band.

Istället har Robbie Robertson varvat idogt experimenterande i soloalbumformat med rollen som Martin Scorseses huvudsaklige musikaliska rådgivare. Den egna utgivningen har varit tämligen sporadisk och när Robertson nu spänner musklerna på nytt minner resultatet mer om de två första soloutflykterna än de senare, Peter Gabriel-doftande experiment med den amerikanska ursprungsbefolkningens musik som mynnade ut i utmärkta Music For The Native Americans och Contact From The Underworld of Redboy

How To Become Clairvoyant är ett förhållandevis ambitiöst album. Betydligt mer självbiografiskt än tidigare ser det Robertson göra upp med sina demoner, drogmissbruk och uppbrottet från The Band mot ett sound som får albumet att låta som om det följde omedelbart efter 1987 års fina Storyville.

Audiovisuellt har med andra ord mycket lite hänt. Robertson pryder sina kompositioner i en skrud som låter steril inspelningsstudio. Ett stilistiskt drag som för tjugofyra år sedan samspelade väl med musiken men som idag svarar mycket illa mot det ofta svarta och knastertorra anslaget i såväl lyrik som musik.

Faktum är att produktionen gör albumet stora otjänster. För Robertsons melodisinne är i mångt och mycket intakt. Inledande Straight Down The Line, When The Night Was Young och och en handfull till från albumets första hälft är fina låtar. Välkomponerade och begåvade med snygg, tillbakalutad instrumentering visar de prov på att Robertson fortfarande besitter en musikalisk nerv som förtjänar en betydligt mer omsorgsfull ljudbild än den som finns här. Det blir ofta så identitetslöst presenterat att intresset för albumets faktiska kvaliteter alltjämt svalnar.

Än värre blir det när det produktionstekniska finliret dessutom smittar av sig på komponerandet. Det som började fint luckras sakta upp till ett forcerat och alltför nitiskt finslipat låtskrivande. Kvar blir snygga grunder som upplevs ha arbetats om till en konstlad och könlös smet i ett slag av alltför trägen vilja att sudda ut minsta skönhetsfläck som hade kunnat ge låtarna välbehövligt kött på benen, snarare än ett par slickt strömlinjeformade jeans.

Att Robertson sedan bjuder in gästmusiker som Trent Reznor, Tom Morello, Steve Winwood och Clapton förstås, gör mycket lite för att rätta till det som redan har gått i stöpet.

Robbie Robertsons femte studioalbum är en forcerad historia där god potential går förlorad i alltför stor tilltro till rattvridande och, är jag rädd, det egna kreativa lynnet. Ibland bryter det sistnämnda igenom den högblanka ytan i sin allra finaste form. Då är How To Become Clairvoyant synnerligen njutbar, men det händer dessvärre alldeles för sällan för att How To Become Clairvoyant ska kunna stå rakryggad jämsides myten om den man vars signatur pryder skivomslaget.

Text: Mark Andersson
Omslagsbild: Universal

Info: Robbie Robertson – How To Become Clairvoyant (429 Records/Universal)

Lyssna i WiMP