Musik: Helplessness Blues

”Listen up, maggots” säger antihjälten Tyler Durden i David Finchers Fight Club och spänner ögonen i sina lärjungar: ”You are not special. You are not a unique snowflake. You’re the same decaying organic matter as everything else.”

“I was raised up believing I was somehow unique, like a snowflake distinct among snowflakes”, sjunger Robin Pecknold i Fleet Foxes Helplessness Blues och en hel generation förstår ögonblickligen vad han menar.

Seattle har på senare år blivit mer känt för en ny våg av skäggiga folkrockband än för den grunge som satte staden på världskartan i slutet av åttio- och början av nittiotalet. Precis som då är musiken starkt präglad av staten Washingtons miljöer med berg och djupa skogar. Det regniga, råa klimatet vid den nordvästra Stillahavskusten gör att invånarna hellre vistas i stadens replokaler än går utanför dörren. Och alltjämt är skivbolaget Sub Pop kittet som binder stadens musikliv samman.

Av de nya framgångsrika Seattleartisterna märks bland andra Band of Horses, Grand Archives och sångerskan Tiny Vipers. Störst är antagligen de förstnämnda. Bäst rent musikaliskt? Många skulle nog svara Fleet Foxes.

När kvintetten, som nu utökats med multiinstrumentalisten Morgan Henderson, släppte sitt självbetitlade debutalbum 2008 var det en av årets absolut bästa skivor. Reverben var närmast sakral, stämsången härstammade från Beach Boys, CSNY och Peter Paul and Mary – eller var det från det tidiga nittonhundratalets appalachiska folksånger? – och melodierna kom direkt från himlen.

Det är förstås inte alldeles enkelt att följa upp ett sådant album. Oavsett hur bra låtarna är bedöms de i ljuset av sina föregångare och medan fansen vill att bandet ska förbli sitt sound troget avskyr kritikerna stagnation. Fleet Foxes andra album för oundvikligen tankarna till en annan stor Seattle-export: Nirvana och deras tredje platta In Utero som släpptes två år efter monstersuccén Nevermind.

Inför inspelningen av Helplessness Blues pratade Fleet Foxes 25-årige låtskrivare och frontfigur Robin Pecknold om att han ville göra en nedtonad skiva i samma spontana stil som Van Morrisons Astral Weeks. “Jag vill ha med gitarrmisstag. Jag vill inte att sången ska vara felfri”, sa han till The Guardian förra året och orsakade både bryderier och leenden när han fortsatte med att tippa att skivan antagligen skulle uppfattas som “rätt tråkig av de flesta”.

Den som nu förväntar sig att Helplessness Blues är ett kakafoniskt vidunder med punkig antiproduktion tar fel. Kanske beror det på att Fleet Foxes spelat in det här albumet två gånger. Efter att bandet spelat in och mixat låtarna var de inte nöjda utan tvingades gå tillbaka in i studion. Det vore i det här läget lätt för den cyniske att inflika något i stil med att bandet sålt sig eller fegat ur. Men en sådan slutsats är orimlig när man hört Helplessness Blues.

Albumet är knappast svårtillgängligt, men inte heller poppigt eller radioanpassat. Snarare har bandet slipat bort de inslag som var irriterande på debuten – de studsiga rytmerna och det ibland övertydliga melodispråket – till en helhet som är mindre påflugen och, ursäkta klyschan, mognare. Om Fleet Foxes målades med pastellfärger går Helplessness Blues i dovt brunt och skogsgrönt.

Många moderna band spelar musik som ytligt sett påminner om Fleet Foxes men Seattlerävarna har något som märker ut dem. Till skillnad från brittiska Mumford & Sons längtar Fleet Foxes inte efter de stora arenorna och i kontrast till My Morning Jackets rotlösa musikaliska sökande verkar gruppen hela tiden ha en riktning och ett tydligt mål i sikte. Kanske är det något så enkelt som ett sympatiskt tilltal. Bandet kommer undan med rena hippietexter (“Why is the earth moving ’round the sun? Why is life made only for the end?”) eftersom självdistansen aldrig är långt borta. Musiken är ödmjuk och intim även i de stunder när volymen höjs och arrangemangen tillåts växa sig större.

Likt Weezer-sångaren Rivers Cuomo som skrev en popencyklopedi där han bröt ned och analyserade sina favoritlåtar har Robin Pecknold omsorgsfullt studerat sina idoler och sedan skapat något som är minst lika bra som förebilderna. Det är omöjligt att inte tänka på Simon and Garfunkel när man hör flera av låtarna på den här skivan och Pecknold har samma nasala ton som Neil Young.

Helplessness Blues är inte lika direkt som debuten, men det kompenseras med en röd tråd som gör albumet större än summan av sina delar. Två av Fleet Foxes centrala teman är längtan till naturen och det existentiella sökandet. Dessa ämnen är inte originella (och jag skulle inte förmå mig själv att helhjärtat protestera om någon avfärdade det som flower power-trams) men på något sätt lyckas bandet blåsa nytt liv i dem. I Bedouin Dress refereras William Butler Yeats klassiska dikt The Lake Isle of Innisfree i vilken artonhundratalspoeten beskriver Innisfree som en lantlig utopi där han slutligen ska finna frid. Det kolossala titelspåret, där Pecknold sjunger om hur han längtar efter att vara del av något större, en kugge i ett maskineri, innehåller den mest generationsdefinierande text som han hittills skrivit – ett trösterikt slags resignation inför tillvarons förgänglighet.

Skivans höjdpunkt är den åtta minuter långa The Shrine/An Argument, vars melodi elegant växlar mellan moll och dur och där ett kaotiskt solo blir ett underligt uttrycksfullt klimax. Låten är också det spår där sångaren Pecknold får glänsa som allra mest. Hans röst är på gränsen till att spricka och skickar kalla kårar längs ryggraden.

Kanske borde den här skivan konserveras och plockas fram i höst. Den är inte ljudspåret till gassande sol, uteserveringar, parkhäng, folksamlingar och kalla öl. Istället är den, likt höstens första snöflingor, vemodigt vacker. Om du har självdisciplin: glöm Fleet Foxes för några månader. Återvänd i september eller oktober när löven faller från träden. Sätt dig ned. Lyssna, andas djupt och känn hur hjälplösheten rinner av dig.

Text: Erik Lövmo Jonsson
Omslagsbild: Sub Pop

Info: Fleet Foxes – Helplessness Blues (Bella Union/Sub Pop)