Musik: Hawk

Det är lätt att framhålla Mark Lanegan som det tyngsta namnet i samarbetsprojektet med Isobel Campbell, vars tredje fullängdsalbum Hawk nu gör entré på skivdiskarna.

Den raggiga grungehjälten som förvandlades till Tom Waits okände lillebror efter Screaming Trees-tiden är så förbannat karismatisk att man ibland glömmer bort faktumet att den framgångsrika duon är Isobel Campbells skötebarn. In i minsta detalj.

Precis som på föregångarna Ballad of the Broken Seas och Sunday at Devil Dirt sköter Campbell på Hawk detaljarbetet med beundransvärd precision. Låtarna är hennes, liksom arrangemangen och produktionen. Men i framförandet framstår hon en bakgrundsfigur. Skört, närmast viskande levererar hon låtarna jämsides en Mark Lanegan som lyfts fram högt ur den ömma ljudbilden.

Just skuggspelet bakom spakarna torde också vara tricket som skänker samarbetet dess så tilltalande attraktionskraft. En medvetet frammanad bräcklighet i samspelet mellan två säregna röster, som trots att de bär varandra på stadiga armar låter som att de när som helst skulle kunna braka samman. Det är illusionen av en musikalisk osäkerhet som alltjämt är hårt regisserad och väl förankrad i stadig grund av Isobel Campbell.

Hawk är snygg, intelligent och avvaktande närgången. Med mindre suggestiv svärta och mer Americana än på föregångarna, men utan att göra avkall på atmosfäriskt djup och välslipade, löjligt bitska melodier.

Bäst är Come Undone, gospelflirten Lately och Only Love Can Break Your Heart-pastischen To Hell & Back Again. Och så Townes Van Zandt-smekningarna Snake Song och No Place to Fall förstås, de smyger sig in i den fint sammanhållna helheten som välljudande självklarheter. Ungefär som resten av albumet.

Text: Mark Andersson
Foto: V2

Info: Isobel Campbell & Mark Lanegan – Hawk (V2/Cooperative Music)
Lyssna på Spotify