Musik: Exile on Main St.

Tio tidigare outgivna spår. Det är de smaskigaste karamellerna i godispåsen när The Rolling Stones låter Exile on Main St. fira kvasijubileum genom att släppa tidernas kanske bästa rockalbum i en minst sagt lyxig nyutgåva.

Presenterade i mer eller mindre uppsnyggade versioner med delvis nya pålägg ger de nygamla låtarna nämligen lyssnaren en möjlighet att från nya perspektiv betrakta moderskivan och förstå att The Rolling Stones gjorde precis alla rätt när de valde bort styckena från den slutgiltiga pressningen.

För visst är det onekligen intressant att höra ytterligare spår från de legendariska sessionerna i Nellcôte och nog finns här guldkorn. Plundered My Soul är en Stones-macka av hög klass och såväl släpiga I’m Not Signifying som Dancing in the Light och balladen Following the River är välljudande låtar som för all del hade gjort sig mer än väl på vilket sentida Rolling Stones-album som helst. Men ställda jämsides det ursprungliga dubbelalbumet står det framgrävda materialet sig tämligen slätt.

Exile on Main St. har aldrig fallit offer för sin egen mytbildning. Inte blivit en av rockens heliga kor som lika mytomspunna som hyllade står förevigt inpräntade i det kollektiva medvetandet, likt orubbliga stenstoder vars mytologiska minne har blivit ett kvalitetssignum som inte sällan överskuggar verkens faktiska beskaffenheter.

Istället står Exile on Main St. stadigt jämsides systeralbum som Tonight’s the Night, Blonde on Blonde och Music from Big Pink. Musikaliska entiteter, fulländade i skamfilad perfektion.

Trots historierna om dess fabulösa tillkomst kvarstår nämligen, när ytskrapet har avlägsnats det mest väsentliga, själva grunden för de outsinliga hyllningarna med än större tydlighet. Den enorma musiken. Arton spår hårtslående rock ’n’ roll utvunnen ur muskler och hjärta snarare än försiktig eftertänksamhet.

The Rolling Stones djupdök ner i den R&B-tradition från vilken de härstammade. Smutsade ner, förfinade, omfamnade gospelsoulen som en omistlig del av det egna uttrycket och hackade fram ett dubbelalbum vars låtar och omisskännligt spontana no-bullshit-attityd har skänkt det dess givna plats som en av många evigt grönskande kronor på det gamla rock ’n’ roll-trädet.

Om det sedan är just tilltron till låtmaterialet eller vetskapen om att man kan dra in ytterligare saftiga slantar till en redan orimligt välfylld pengapung som får The Rolling Stones att trettioåtta år senare släppa Exile on Main St. på nytt låter jag vara osagt – ommastringen gör trots allt vare sig från eller till i sitt försök att förbättra det som inte bör förbättras – istället nöjer jag mig med att omfamna nyutgåvan som ytterligare en chans att få lyfta fram Exile on Main St. som en fantastisk rockplatta. Det förtjänar den. Mer än väl.

Text: Mark Andersson
Foto: rollingstones.com

Notis:
Lyxutgåvan av albumet kommer också med en samling allt annat än oumbärligt lullull. Mest är det kuriosa, med undantag för möjligtvis de korta utdragen från legendomspunna Cocksucker Blues som finns representerade på den medföljande dvd:n tillsammans med vad som i övrigt mest känns som reklam för den kommande Stephen Kijak-regisserade dokumentären Stones in Exile.