Musik: Euphoric Heartbreak

Glasvegas har hyllats och älskats och omfamnats och fått spaltkilometer skrivna om sig och kallats rockens framtid och hyllats lite mer och älskats ännu lite till och det har förstås varit fullkomligt oförtjänt alltihop.

Att brittiska musiktidningen New Musical Express älskar dem och att Alan McGee (skivbolagsbossen bakom Creation Records) var mannen som upptäckte dem har tagits till intäkt för Glasvegas storhet. Detta är bisarrt, för är det något vi lärt oss de senaste åren är det att springa i rakt motsatt håll mot vart NME pekar. NME hade rätt om Arctic Monkeys 2006 – i alla fall nästan – men sedan dess har de sällan haft rätt. Lika hajpade som mediokra The Vaccines är det senaste exemplet.

Glasvegas slog igenom med hitsingeln Geraldine och debutalbumet Glasvegas 2008 och framgångarna var faktiskt helt logiska. Glasvegas var bredbenta, sjöng på charmig dialekt och skrev barnsligt enkla melodier som gick utmärkt att brölsjunga med några öl i kroppen. Dessutom såg de tuffa ut i sina skinnjackor och solglasögon och tilltalade kritiker med förment intelligenta låttexter om socialarbetare, mobbing och mord.

Med andra ord var och är Glasvegas ett klassiskt stadiumrockband (och både britter och svenskar älskar som bekant stadiumrock) med sitt ursprung i arbetarkvarteren i skotska Glasgow (och både britter och svenska anglofiler älskar som bekant att exotisera band från arbetarkvarteren i brittiska industristäder). Jo, jag raljerar, men det går inte att låta bli.

Bandets andra album, Euphoric Heartbreak, har spelats in i Los Angeles och släpps på fredag. Albumet låter inte radikalt annorlunda mot debuten. Visserligen har bandet fått en ny trummis, svenska Jonna Löfgren, och adderat lite syntar. Och visst har melodierna blivit lite mer genomarbetade på sina håll (The World Is Yours är till exempel en ljuspunkt). Men Glasvegas låter fortfarande som en alltigenom urbrittisk blandning mellan U2, Manic Street Preachers och Oasis. James Allans sång är fortfarande det mest distinkta inslaget i ljudbilden och mest intressant är kanske att riffet till förstasingeln Euphoria, Take My Hand hämtats direkt från gamla skåningarna Perikles åttiotalsdänga Var ska vi sova i natt.

Glasvegas har jämförts med Phil Spector, vilket för de flesta av oss torde framstå som en direkt förolämpning mot den senare. Till skillnad från nämnd demonproducent är skottarnas ljudväggar nämligen inte en del av en konstnärligt genomarbetad och ut i fingertopparna musikalisk vision. Ljudväggarna är inte en del av ett storslaget sökande. Ljudväggarna är liksom hela grejen.

Detta är en stor del av problemet med Glasvegas: man kan debattera i all oändlighet om hur medvetna och inkännande låttexter bandet har, för det spelar egentligen ingen roll när de sjungs med Allans gnälligt sentimentala röst och ackompanjeras av ljumna rockriff och stenålderstrummor. Bandet är som en dålig skådis: teatral, men aldrig dramatisk.

Trots referenser till The Shangri-Las Past, Present and Future känns Glasvegas fortfarande bara som ett halvokej pubband. Gruppen lämnar inget åt utrymme åt det subtila och har varken U2:s atmosfäriska ljudlandskap, Manic Street Preachers punkiga nerv, Noel Gallaghers melodikänsla eller Liam Gallaghers röst. DN Kultur kan fortsätta att intellektualisera Glasvegas, men för oss upplysta har sanningen sedan länge framträtt i formen av en blinkande versal uppmaning: “GÅ VIDARE”.

Text: Erik Lövmo Jonsson
Omslagsbild: Sony

Info: Glasvegas – Euphoric Heartbreak (Columbia/Sony)