RSS Feed for This PostBenshi om...

Musik: Det kommer aldrig va över för mig

Det kommer aldrig va över för mig slänger Håkan Hellström av sig sin mest bekanta popkostym för rastlös experimentlusta och ett oblygt sökande efter självet bortom artisten.

Bob Dylan skrev My Back Pages som tjugotreåring. Redan då medveten om ungdomens strävan efter vuxenhet och med en hunger efter en snabb fix av ett helt livs erfarenhet att såväl skjuta genom blodet som att fylla poesin och musiken med. Det är ett längtande efter substans och en simulerad livsvisdom som maskerar eller blottlägger det egna sökandet efter självet.

Det kommer aldrig va över för mig spökar åldern och vuxenheten med Håkan Hellström än mer påtagligt än på någon av föregångarna. Det är en vidareutveckling av positioneringen från 2 steg från Paradise, där den självinsikt som motade undan mycket av den hopplöse romantikern tilläts att stå i omedelbar förgrund.

Här äger inte nedmonterandet av den egna artistmyten samma dominans, istället får den stryka på foten för påbyggnationen av ett nygammalt jag. I nyckelfraser från spår som Livets teater och Det tog så lång tid att bli ung ryms en medvetenhet om åldrandet som i sammanhanget i mångt och mycket friskriver sig från det konstnärliga och nostalgiskt rotade mytologiserandet. Istället öppnas dörrar till ett friare musikaliskt språk.

Visst är uttrycket i stora drag fortfarande synnerligen bekant. Det är ett komponerande som artisten ryggradsmässigt behärskar och som idag är så grundligt inövat att det nästan blir tråkigt. Därför tjänar kompositionerna också mycket på sin nya klädnad där Hellström på allvar har kastat av sig den rufsiga popkostym som stod i slutgiltig och full blom på 2011 års album.

Det kommer aldrig va över för mig är lika kliniskt tillputsad som kompakt komponerad. Det ljuder mer U2-fernissa än Manchester-indie, mer fegt postpunk-flirtande än oblygt omfamnande av The Byrds och Tom Petty och med tämligen uppenbara passningar till Veronica Maggio och Oskar Linnros slicka hitlistepop.

Här finns en vilja att spränga det inrutat rutinbundna och det görs med enkla medel – förtjusande små körer, mekaniska rytmer, stiliserade spel med syntetiska nyanser och något så bagatellartat som ett stundtals återhållet och sänkt röstläge.

Men det nya uttrycket rymmer också en skevhet, ett obekvämt skruvande, som mest övertydligt demonstrerat i det teatraliskt osäkra stammandet i Du kan gå din egen väg, där artisten tycks vilja förtydliga att det här är en ny kostym att växa in i, eller kanske helt avfärda. Det är en obeständighetens rastlösa anda som kittlar lika mycket som den besvärar på ett stundtals forcerat men alltjämt ärligt och friskt experimenterande album.

Den gör också Det kommer aldrig va över för mig till en tämligen talande titel på ett verk som mest av allt framstår som ett litet soundtrack till viljan att komma i kapp sig själv.

Mark Andersson

Info: Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig (Stranded/Universal)

Tipsa om artikeln / Lägg som bokmärke:
  • Digg
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google
  • Live
  • Pusha
  • TwitThis
  • MySpace

Trackback URL

Sorry, comments for this entry are closed at this time.