Musik: Det definitiva drevet

Om Svart flagg var synthstormig garagepop från mammas gata klär Magnus Ekelund Det definitiva drevet i köttigt Glasvegas-pomp. Influensen från det skotska bandet må vara tydlig men inkräktar föga på det egna uttrycket som här finner sig bekvämt i sin egen kostym.

I mångt och mycket är Det definitiva drevet en kraftsamling, en laddad och väl sammanhållen popbomb, stor inte bara i de skarpa kompositionerna men också i den påtagliga fysikalitet som vilar inte under men i det elektroniska virvelvindandet.

Mycket av estetiken är bekant sedan tidigare, Ekelunds sång rider reverb och det fegas inte med syntetisk svulstighet. Men mest påtagligt är ändå hur albumet också utgör ett konkretiserande av ett musikaliskt ramverk som tidigare stundtals har uppfattats som lite trevande.

Det definitiva drevet är åtta spår eftertanke och frigjord experimentlusta med en musikalisk agenda som ljuder självklar i såväl lån som egensinne. Det är samlat och flödigt i det korta, kärnfulla, med det egna formspråket som närmsta referens.

Fortfarande här sätter tonen, en uppkäftig popdänga som gästas av Mattias Alkberg, vars Stockholm parafraseras snyggt i förbifarten. Låten är Ekelunds Kär och galen, något av en programförklaring och ett index över artistens musikaliska, geografiska och känslomässiga hemmahörande.

Det är en komposition vars mångbottnade och kärleksladdade språk lägger grund för utmärkta spår som explosiva singeln Supernova, en smygande atomsfärisk Första ljuset, den suggestivt drivna I din famn och uppsluppna Ymer II.

Visst kan man argumentera för att Ekelunds stundtals lite fladdriga, men antagligen också avsiktliga, rytm i förhållandet lyrik/musik stundtals sticker hål på ett i övrigt stabilt grundverk, eller att Sjätte februari-uppföljaren Landet utan gränser är väl övertydlig och besvärlig i sitt internaliserat exotiserande anslag. Men i mångt och mycket är det petitesser som har svårt att göra åverkan på det fina helhetsuttrycket.

Allra oftast hittar Magnus Ekelund & Stålet nämligen hem i det Definitiva drevets konsekventa och idéburet tjurskalliga form, där det tysta och sköra många gånger upplevs minst lika starkt som den färgrika bombasmen.

Text: Mark Anderson
Omslagsbild: Teg Publishing

Info: Magnus Ekelund & Stålet – Det definitiva drevet (Teg Publishing/Playground)