Musik: De berömdas aveny

Plura Jonssons stormiga tid vädras intensivt på nya Eldkvarn-albumet De berömdas aveny – en eklektisk och välspelad historia som tyngs ner av alltför överdrivet ältande.

Det är lätt att glömma att det faktiskt var tre år sedan Eldkvarn sist gjorde väsen av sig i albumformatet. Så exponerad har Plura Jonsson varit i tv-program, kokböcker och kokainskandaler att den faktiska tystnaden från moderbandet knappt har varit märkbar.

Lika lätt är det att glömma att Eldkvarn trots mediala stormar och den huvudsaklige låtskrivarens många stickspår i vanlig ordning har turnerat extensivt och ihärdigt.

Det är lika mycket Eldkvarns välsignelse som förbannelse att vara så starkt associerade med sin produktive frontman. Nog för att gräddan av Plura Jonssons eskapader bereder väg för gott om självbiografisk bekännelserock. De har knappast hämmat skapandegnistan. Men det spelar mindre roll när lyriken och melodierna låter så pass bättre begagnade som här.

Plura Jonsson vädrar ett bekant ältande om att en man som levt i sextio år har rätt att göra en tabbe, om att han blir uthängd för ett misstag och om att försöka rentvå sitt rykte och sin själ. Det är tjatigt och i allt väsentligt rätt så poänglöst.

Roligare då att övriga bandet framstår långt mer uppsluppet tända än vanligt. Kanske som ett försök att bryta igenom frontmannens tunga skugga, kanske ett resultat av det idoga turnerandet. Hur det än må vara är det ett överraskande spelglatt Eldkvarn som presenteras här, mer live och ledigt än på länge lyfter det många i grunden trötta spår till högst uthärdlig nivå.

De berömdas aveny är eklektisk och spretig och har i färg och form inte så lite gemensamt med 1997 års Lyckliga tider. Titelspåret är tämligen Hellströmskt, med smattrande congas och pampigt blås. Det är som om Eldkvarn har velat ta tillbaka lite av det växelverkande framgångsutbytet mellan Norrköping och Göteborg. Det är ett lyckat och slagkraftigt grepp, trots en bärande melodi som har vädrats alltför många gånger tidigare. Fin är också Den sorgliga orkestern, skamlösa Dylan-flirten När jag målar mästerverket, marschtrummedrivna På andra sidan regnet och Carla Jonssons avslutande Stränderna.

Men här finns också en diskrepans mellan text och musik som är svår att bortse ifrån. Musikaliskt väl godkända spår blir ofta alltför lyriskt och melodiskt gaggiga, kanske värst i Cohen-lånet Sång från Koster, Tårar från en clown, ytterligare ett svar i den långvariga dispyten med Kajsa Grytt och en sorts En clowns historia tjugoåtta år senare, standardiserade En liten kyss av dig och Eldarnas land som återvinner Hjärtat av landet utan någon som helst finess.

Eldkvarns tjugotredje album är en svajig historia, stundtals musikaliskt angenäm men också torr och fantasilös. Det är tråkigt att konstatera, men den främsta bärkraften här vilar alltjämt i idel fina undantag. Något som också gör De berömdas aveny till bandets i särklass tristaste album på 2000-talet.

Text: Mark Andersson
Omslagsbild: EMI

Info: Eldkvarn – De berömdas aveny (Capitol/EMI)

 Lyssna på Spotify.