Musik: David Comes to Life

En recension av Fucked Ups David Comes To Life är som gjord för sarkasmer. Här har vi sex kanadensiska slackers – inklusive en överviktig, bullrig sångare med en ovana att klä av sig näck under bandets konserter – som på bara några år gått från att vara ett litet och ortodoxt hardcoreband till att få sin skiva (en rockopera!) rosad i svenska lokaltidningar. Är Fucked Up, det pubertala namnet till trots, ens ett punkband längre? Och spelar det någon roll?

Kanadensiska Fucked Up är 2011 alla trendriktiga indiepoppares hardcorealibi nummer ett. Vägen dit har gått förbryllande fort. Det började med uppmärksamhet från Pitchfork.com för fyra-fem år sedan, fortsatte med genombrottsskivan The Chemistry of Common Life (2008) och efter att ha mottagit 2009 års Polaris Music Prize har bandets popularitet bara vuxit, i synnerhet i pop- och rockkretsar. Fucked Ups smittande musik gör bandet till en bekväm ingång till en genre som ligger utanför rockens vanliga territorium.

Kärleken från surdegsbakande skönandar har förutsägbart nog resulterat i att konservativa punkare inte längre intresserar sig nämnvärt för Fucked Up. Och visst är det lätt att raljera om en grupp vars fans i mångt och mycket är helt andra personer än de var för något år sedan. Den amerikanske singer-songwritern David Berman sjöng en gång att punken dog den allra första gången som någon sa ”punk’s not dead”. Med samma logik skulle man kunna tänka sig att Fucked Ups kredibilitet dog i samma stund som bandet omnämndes i Nöjesguiden.

MEN. Det är ju ändå sommar och vem vill vara hård och cynisk? Förtjänar Fucked Up verkligen skit för för att de blivit (nåja) allmängods? Både The Replacements och Hüsker Dü var bäst mot slutet av sina karriärer när de ”sålt sig” till storbolag och börjat lägga ner tid och energi på låtskrivande och studioproduktion. Den heliga hardcorekossan Black Flag var mest av allt en psykosocial åkomma och ingen som inte heter Kurt Cobain och är död sen 17 år tillbaka kan rimligen påstå att ett album som Flippers Generic Flipper på allvar är njutsamt att lyssna på. Svaret måste alltså bli nej. Faktum är att de bästa punkbanden varit band som avvikit från den snäva genremallen. Antagligen är Fucked Up inte särskilt punk längre. Antagligen spelar det ingen roll.

Handen på hjärtat: Fucked Ups andra album The Chemistry of Common Life var faktiskt en riktigt bra platta och med en så stilsäker kombination av melodier och aggressivitet var det inte konstigt att personer långt utanför de traditionella punkkretsarna plötsligt började diskutera moshpits och straight edge-filosofi.

David Comes to Life är Fucked Ups tredje album och något så otidsenligt (och opunkigt…) som en rockopera. Det är egentligen inte så förvånande. Tidigare har bandet släppt låtar som sträckt sig bortom tiominuterssträcket och även The Chemistry of Common Life bar en stark känsla av tematisk genomtänkthet både musikaliskt och visuellt. Då skilde Fucked Up ut sig från den traditionella hardcorepunken genom att inkorporera flöjtar och vän kvinnosång. Kontrasten mellan experimentella inslag samt lager av distade gitarrer och sångaren Damian Abrahams vrålsång gav kanadensarna ungefär samma attraktionskraft som Les Savy Fav.

Albumets historia kretsar kring en fiktiv brittisk industriarbetare vid namn David och utspelar sig i England på åttiotalet. Krasst uttryckt finns det dock ingen större poäng med att ägna energi åt att hänga med i handlingen. Historien är för komplicerad, och skivan fungerar lika bra om man betraktar den som 18 fristående låtar. Ironiskt nog gör rockoperaformatet alltså att texterna får mindre betydelse.

Tyvärr är David Comes to Life ingen milstolpe på samma sätt som The Chemistry of Common Life. Fantastiska spår som Son the Father och Black Albino Bones lyser med sin frånvaro. Låtarna är för likriktade, präglas stundtals av ett slags oklädsam hurtighet och albumlängden på 78 minuter känns följdaktligen rejält i överkant. Ibland är Fucked Up intressantare i teorin än i praktiken och riskerar då att blekna i skuggan av sitt rykte. Recensenter och förståsigpåare kommer ändå att hävda att den här skivan är banbrytande. Låta dem inte lura er. Skrapar man på ytan rör det sig om ganska konventionell gitarrmusik. Det är visserligen bra sådan, men med förhandssnack och recensioner som utlovat ett av årets bästa album är det svårt att inte känna sig lite snopen. Var det här allt?

Text: Erik Lövmo Jonsson
Omslagsbild: Playground

Info: Fucked Up – David Comes to Life (Matador/Playground)