Musik: Courtney Love – ett försvarstal

För en tid sedan läste jag Sonicskribenten Jenny Sörbys recension av rockbandet Holes comebackalbum Nobody’s Daughter. Sörby skrev att frontfiguren Courtney Love alltid varit mer intressant än sitt band och att hon själv aldrig träffat ett Hole-fan. Sedan fortsatte hon sågningen med att konstatera att oavsett hur monoton Nobody’s Daughter är så kommer Courtney Love aldrig att bli lika tråkig som sin musik.

Sörbys åsikter var diametralt motsatta mina egna. Jag har alltid tyckt att många för lättfärdigt avfärdat Hole på grund av Loves neurotiska personlighet. Ändå blev jag inte särskilt upprörd. Sörbys åsikt om Courtney Love speglade väl allmänhetens åsikt om Courtney Love. Dessutom hade hon rätt om skivan.

Nobody’s Daughter var ett typexempel på hur illa det kan gå när en artist väljer att spela in en försenad uppföljare utan att inkludera någon av originalmedlemmarna och utan att försöka utveckla soundet en centimeter. Nobody’s Daughter beskylldes för att vara tråkig, hafsig och omodern – och den var allt det där.

Men hur blek Holes fjärde platta än var har jag aldrig accepterat synen på Courtney Love som en Yoko Ono för nittiotalet, en guldgräverska eller en korkad pundare. Behandlingen av Love har ofta framstått som oändligt orättvis och många gånger luktat kvinnoförakt.

Den främsta orsaken till Loves impopularitet är hennes äktenskap med Kurt Cobain. Vi kan inte veta vilket inflytande Love hade på Cobains personlighet, uppförande eller karriärval (eller hans självmord för den delen). Däremot råder det ingen tvekan om att parets kärlek var genuin och djupt passionerad. Deras relation byggde till stor del på att de kom från liknande uppväxtbakgrunder med socialbidrag och ekonomisk misär. De var white trash, de var provokativa och de var det tillsammans.

Den offentliga bilden av Love är en helt annan. Journalister och (Nirvana-)fans har insinuerat att Love gifte sig med Cobain för pengarnas skull, att hon förstörde bandgemenskapen i Nirvana och till och med att hon hade något att göra med sin makes död.

Allt detta är inte så konstigt, i synnerhet inte med tanke på att Nirvanas fans är något av ett sociologiskt unikum – sällan har ett så, förhållandevis, smart rockband haft så dumma fans. Men det är ett symptom på en obehaglig pöbelkultur och säger antagligen mer om mänskligheten i stort än om Courtney Love. Varför folk gillar att slita kändisar i stycken är svårt att svara på, men det gör de. Det gör vi.

Courtneys Loves person och beteende har alltid överskuggat bandet Hole. För det har Love både sig själv och en hänsynslös kändisjournalistik att skylla.

Holes andra och tredje album, Live Through This (en oavsiktligt ironiskt svart titel med tanke på att albumet släpptes mindre än en vecka efter Cobains död) som kom 1994 och Celebrity Skin som släpptes 1997, tillhör nittiotalets allra bästa rockalbum. De mottog båda mycket god kritik när de utkom. Ändå är det ingen överdrift att kalla Hole underskattade. För när Love blivit en narr, har Hole förvandlats till en parantes. Det är beklagligt.

Tillsammans med gitarristen Eric Erlandson, och i undantagsfall med hjälp av Smashing Pumpkins-sångaren Billy Corgan, skrev Love musik som var både aggressiv, sexuell och poppigt sockersöt. Hole verkade i en alternativrocktradition – Pixies, X och The Replacements är alla självklara referenspunkter – men var samtidigt djupt personliga. Det var punk, feminism och tragedi i en oemotståndlig förpackning.

Love var en rockstjärna med utstrålning, ett blont yrväder med en hest fulsnygg röst. Hon var ungefär som man föreställer sig en korsning mellan Nancy Spungen och Marilyn Monroe. I likhet med Spungen var Love en klassisk punkbrud, farlig och destruktiv, och precis som hos Monroe låg hennes dragningskraft till stor del i den bräcklighet som man anade under ytan. Love verkade ofta stark, våldsam och självsäker men var i sina låttexter ofta desto känsligare. Och i känsligheten dolde sig något djupt sympatiskt.

I Think That I Would Die behandlade episoden när Love och Cobain i en Vanity Fair-artikel anklagades för att vara labila knarkare, och därefter förlorade vårdnaden om dottern Frances Bean. Northern Star var en rörande uppgörelse med maken Cobains död – en nattsvart, isande ballad, Miss World en perfekt poppärla om en osäker flicka i en hård värld och passagen i Reasons To Be Beautiful där Love parafraserar Cobains självmordsbrev (“it’s better to burn out than to fade away”) med orden “it’s better to rise than to fade away” ser måhända billig ut på papper, men får håren på mina armar att resa sig.

Utöver en egen bakkatalog av riktigt bra låtar hade Hole den goda smaken att spela in covers på walesiska postpunkikonerna Young Marble Giants Credit In The Straight World och The Wipers Over The Edge. Låtarna kommer fortfarande att finnas att lyssna på när paparazziblixtarna slutat blixtra och skandalrubrikerna glömts bort.

Hej, Jenny Sörby, här har du ditt första Holefan. Kanske är Courtney Love en överårig fjortis. Kanske gör det henne karismatisk och intressant, kanske är det mest tröttsamt. Men det är synd om det döljer hennes begåvning.

Text: Erik Lövmo Jonsson