Musik: Computers and Blues

Det känns som att ta avsked av en gammal vän. Visserligen en vän som man inte umgåtts med på ett tag, men en vän som en gång hade och därför för alltid kommer att ha en självklar plats i ens hjärta. Ändå är det inte särskilt ledsamt.

Det är tio år sedan Mike Skinner släppte sin debutsingel och en hel del har hänt sedan dess. Under artistnamnet The Streets hänförde han kritiker, indiekids och anglofiler med sin unika, hemmagjorda blandning av UK garage och hiphop, med gatusmarta rim som på ett helt logiskt sätt band samman New York-rapparen Nas med The Specials Friday Night, Saturday Morning. Skinner var en helt vanlig ”geezer” med en extraordinär blick för de små vardagsdetaljerna.

Debutalbumet Original Pirate Material (2002) och uppföljaren A Grand Don’t Come For Free (2004) är milstolpar i samtida brittisk musik och tillhör tjugohundratalets allra bästa album.

Men det har som sagt hänt en del sedan dess. 2006 års The Hardest Way To Make An Easy Living var inget dåligt album, men knappast i klass med de två första skivorna. Everything Is Borrowed, som kom för tre år sedan, var charmigt reflekterande och hade ett betydligt mognare tonläge än tidigare. Redan då anade man att slutet var nära.

Computers and Blues är det femte och sista The Streets-albumet och efter en vårturné med avslut i Oslo lägger Mike Skinner av. Det är nog bäst för alla. Skinner har tröttnat på sitt musikaliska alias och publiken börjar också bli lite trött nu. Computers and Blues är trots titeln varken mörkare eller mer elektronisk än tidigare Streets-plattor, åtminstone inte i strikt musikalisk mening. Framför allt är den spretig.

Inte mycket återstår av Mike Skinners socialrealistiska pubpoesi. Skinner är äldre nu, han har barn och familj. De nya texterna handlar inte om att supa sig aspackad och ta ecstasy, utan om relationer och speciellt hur det mänskliga samspelet fungerar i den moderna digitaliserade världen. “You can’t google the solutions to people’s feelings” konstaterar Skinner i Puzzled By People.

Vissa spår är riktigt bra, t.ex. Trust Me och Blip On A Screen. Andra är avsevärt sämre. Skinner är fortfarande skicklig på att skriva texter som både är fyndiga och allmänmänskligt insiktsfulla. På Computers and Blues döljer sig också ett vemod som går djupare än den ungdomliga ilska han visat innan. Detta är skivans starkaste egenskap. Med åren som gått har Skinner fått livserfarenhet och därmed en pondus som, i alla fall nästan, lyckas kompensera för att han också tappat mycket av sin forna energi. Sämre är Skinner när låtarna blir för upptempo och produktionen tappar fotfästet i ett alltför oregerligt intag av mixade influenser.

Allt som allt är det ett värdigt avslut. Men i slutändan är det inte Computers and Blues vi kommer att minnas Skinner för. Vi minns honom som mannen som gav oss fantastiska låtar som Turn The Page, Weak Become Heroes och It’s Too Late.

Text: Erik Lövmo Jonsson
Info: The Streets – Computers and Blues (679/Warner)