Musik: Blues Funeral

Efter år med gästspel hos Queens Of The Stone Age och Isobel Campbell återvänder mångsysslande Mark Lanegan med Blues Funeral. Första albumet i eget namn på åtta år är en välljudande flirt med karriärens många stilistiska stickspår.

Det är sliten slentrian att likna Mark Lanegan vid Tom Waits. De båda artisterna har förvisso vandrat liknande vägar från druckna lodisar till musikfilosofiska stök-och-bökare. Men de agerar likafullt i tämligen skilda musikaliska sfärer, med slipade och strikt personliga uttryck oberoende av varandras referensförteckningar.

På Blues Funeral lånar Lanegan alltjämt strukturella fulknep från Waits för att konstruera ett album, som likt Bad As Me i mångt och mycket är ett kollage med nedslag i karriärens många stilistiska skiftningar.

Med sex album i ryggen står Mark Lanegan fortfarande med stövlarna begravda i mörk blueslera. Blues Funeral är suggestiv musik som, mot ett ramverk av bastardiserad americana obehindrat leker med intryck från electronica och tyngre rockmusik.

Somligt, som charmant hotfulla Bleeding Muddy Water och Phantasmagoria Blues minner om artistens kanske finaste stunder på Scraps at Midnight. Det är släpig och introvert bluesrock som tillåts dela utrymme med ekelektiska utsvävningar (där 2004 års Bubblegum och sorgligt avsomnade Grinderman står som närmsta referenser) som öppnande The Gravedigger’s Song, den av loopade trummor uppbackade St Louis Elegy, Gray Goes Black och oblyga Stonesflirten Quiver Syndrome. Allt är fördelaktigt producerat med Lanegans allt djupare sandpappersstämma i omedelbart fokus.

Rösten är i mångt och mycket sin egen karaktär. Stundtals nattsvart djup, stundtals gällt klagande formulerar den inte bara narrativ, den styr också kompositionernas nyanser och skiftningar genom en smältdegel av uttryck. Med ett rikt galleri av vokala kameleonter och utan att någonsin förlora balansen under pastischernas limbogång lyckas Lanegan låta lika brännande angelägen när han uppmärksammar sitt grungearv på Riot In My House, som när han likt en drucken och luggsliten Bryan Ferry bjuder upp till allt annat än elegant discodans i Ode To Sad Disco.

Blues Funeral är ett rikt nyanserat album från en lika nyckfull som tryggt kvalitetssäkrad artist vars fingertoppskänsla för att hitta det finkänsliga i det burdusa fortsätter att lägga grund för högst njutbar och audiovisuellt kittlande rockmusik.

Text: Mark Andersson
Omslagsbild: 4AD

Info: Mark Lanegan Band – Blues Funeral (4AD/Playground)

Lyssna på Spotify och i WiMP.