Musik: Belong

När The Pains of Being Pure at Heart slog igenom för ett par år sedan handlade det om tweepop i The Vaselines anda.

Låtarna hette saker som Kurt Cobain’s Cardigan, A Teenager In Love, This Love Is Fucking Right! och gruppen var nästan störande indierätt med sina retroglasögon, pageluggar och noppiga koftor. Melodierna var fina, men den som vill ha lite tuggmotstånd i sin popmusik blev antagligen inte helt tillfredsställd. Den självbetitlade debutskivan baserades mer på fart än på muskler.

Nya fullängdaren Belong är producerad av den brittiske producenten Flood (Mark Ellis) och mixad av Alan Moulder, samma duo som skapade de enorma ljudmattorna på Smashing Pumpkins Siamese Dream och Mellon Collie and the Infinite Sadness. På varsitt håll har Flood och Moulder också arbetat med bland andra My Bloody Valentine, U2, Nine Inch Nails och Depeche Mode. Denna erfarenhet märks.

Soundet är stort, polerat och låter mer inspirerat av nämnda Smashing Pumpkins än mer svårtillgängliga (och låt oss tala klarspråk: creddigare) indieband som The Vaselines eller The Jesus and Mary Chain.

Nostalgi är ett fult ord i popmusikens värld. Musik värderas bättre om den gör något helt nytt än om den påminner om något gammalt (som var bra). Det här tabut är lite trist, för mycket kultur på att den lyckas slå an en sträng inom oss som legat och slumrat. För mig kommer Ted Gärdestads naiva tonårspop alltid att vara viktigare än det mesta, eftersom den väcker idylliska barndomsminnen.

Belong är nostalgisk. Det låter omväxlande åttiotal och nittiotal och bandets förhållningssätt påminner faktiskt en del om stockholmarna Shout Out Louds.

När The Pains of Being Pure at Heart är som bäst lyckas de ändå låta imponerande nu. Att sätta på skivan och mötas av det inledande titelspåret är att mötas av en av årets bästa singlar. Belong är fullproppad av direkta melodislingor, gitarrerna är omväxlande riviga och lena och då och då kompletteras ljudbilden med The Cure-doftande syntar. Bäst är tredjespåret Heart In Your Heartbreak som med en honungssöt melodi förmedlar den olyckliga kärlekens förbannelse.

Att kalla Belong nyskapande vore en lögn, men frågan är om det någonsin varit poängen. Mauro Scocco uttryckte det på ett lika banalt som välfunnet sätt i en intervju häromåret: “Inom popmusiken uppfinner man aldrig hjulet. En sockerkaka kan bara ha så många variationer för att den fortfarande skall vara en sockerkaka.”

På vissa ställen blir Belong lite för slätstruken, dels eftersom sångaren Kip Bermans röst är aningen anonym, dels eftersom den flotta produktionen ibland blir prydlig på ett irriterande sätt. Bandet klarar inte att, likt Smashing Pumpkins och Nirvana, uppväga radioproduktionen med dånande gitarrväggar och förtätad punkenergi – den musikaliska urkraften har de helt enkelt inte. De sämsta spåren påminner en om varför TPOBPAH i slutändan aldrig kommer att bli mer än en charmig parantes.

Belong når inte upp till samma höjder som kanadensiska Japandroids debutalbum Post-Nothing från 2009 eller franska M83:s mästerverk Saturdays = Youth från 2008. Ändå rör sig dessa tre skivor i samma universum. De odlar elegant myten om popmusiken som ungdomarnas förlovade land, där existentiell ångest och förvirring varvas med insikten om att man har hela livet framför sig och tron att allt är möjligt.

Text: Erik Lövmo Jonsson
Omslagsbild: Border

Info: The Pains of Being Pure at Heart – Belong (Slumberland/PIAS/Border)

Lyssna på Spotify