Musik: Bad As Me

Tom Waits återvänder med Bad As Me,  artistens första studioalbum på sju år. I vanlig ordning bjuds det stök, bök och ballader som känns djupt ner i hjärtroten.

I direkt jämförelse med 2004 års Real Gone – en burdus och konsekvent albumgiv som med enkelhet sällar sig till toppskiktet av artistens många fullträffar – är Bad As Me ett album betydligt lösare i sin sammansättning.

Stilistiskt splittrat knyter det snarare an till fem år gamla arkivrensningen Orphans, eller för all del milstolpar som Swordfishtrombones och Rain Dogs, med en artist som blandar och ger ur karriärens många eklektiska stickspår och vansinnesresor.

Därmed inte sagt att Bad As Me saknar fräschör. Tvärtom är det här en verkligt stark och, på det hela taget, mer kompakt samling låtar än vad artisten behagat släppa på många år. Få spår tickar över treminutersstrecket. Något som inte förhindrar att de inrymmer en nog så nyckfull och aptitretande styrka.

Det är bekant musik från en bekant artist, som också inom ramarna för sin mest välkända avantgardistiska och euroflirtiga americana fortsätter att överraska. Med lika stora mått humor som sinnrikt allvar och med stöd av en tämligen imponerande trio gitarrister bestående av Marc Ribot, David Hidalgo och Keith Richards vänder Tom Waits i vanlig ordning ut och in på såväl sig själv som sina kompositioner.

Allra bäst är öppnande Chicago, den perverterade Stones-bluesen i Satisfied, Last Leaf där Keith Richards gästar på refrängduett och karaktäristiskt nonchalant men gråtande gitarr och den närmast Vonnegutska antikrigsmanifestationen Hell Broke Luce.

Vill man vara elak kan man påstå att Tom Waits spelar sin kort väl säkert. Bad As Me är inte hälften så konfrontatorisk som vare sig tidigare nämnda Real Gone eller bastarderna Blood Money och Alice. Men Best of-karaktär till trots är albumet alltjämt alldeles för finurligt hopsnickrat och öppenhjärtligt framfört för att kunna avfärdas som en enkel showroom-giv.

Stycken som Raised Right Men, Talking At The Same Time, brötiga Get Lost och snygga Yesterday’s Here-syskonet Face To The Highway visar med önskvärd tydlighet att Tom Waits skapandenerv fortfarande rymmer precis lika stora mått muskler som hjärtsnörpande kryddning.

Visst är det självmedvetet och en smula inställsamt, men de små skamfläckarna överglänses med råge av det urstarka låtmaterialet och de skamlösa små tjuvknep till stämningshöjare som bara Tom Waits kan komma undan med.

Att på Tom Traubert -manér peta in Auld Lang Syne i avslutande New Years Eve är till exempel lika väntat som fullständigt briljant.

Text: Mark Andersson
Omslagsbild: Anti

Info: Tom Waits – Bad As Me (Anti/Cosmos)