RSS Feed for This PostBenshi om...

Musik: 2 steg från Paradise

Det görs stor sak av Håkan Hellströms tio år som soloartist. Ett underligt ältande av siffror. Som om ingen riktigt hade trott att artistens vispopiga Sprigsteen-hybrid skulle kunna hålla så här länge. I rocksvängen är det egentligen inget märkligt. Tio år. Men det talas om det som ett smärre mirakel.

Det är en för artisten underlig medial vandring från haussad till utdömd. För nog har han plöjt sin fåra ömsint och grundligt, det måste man ge Håkan Hellström, och nog har varje giv tagits emot med unisona hyllningar och idel ryggdunkande.

Men plötsligt är det som om den musikkritiskt odlade myten Håkan Hellström hos jordbrukarna på tidningsredaktionerna plötsligt börjar lukta unket.  Som om det kramades för mycket där ett tag. För okritiskt.

Att 2 steg från Paradise har talats om som Håkan Hellströms svanesång torde således grunda sig någonstans i den nyfunna kritiska självinsikten. För något sorgset bokslut är det inte, snarare är albumet Hellströms mest helgjutna och artistiskt slipade produktion hittills.

Igenkänningsfaktorn är för all del hög. Grunden som lades på Försent för Edelweiss är intakt, men påbyggnationen är ännu stramare. Självinsikten, den som alltmer har fått skjuta undan den hopplöse romantikern står i förgrunden, med vetskapen om att karriär och artisteri är något lika konstruerat som improviserat.

Så ersätts sambaexplosioner av eftertänksamma inre monologer, lika bekanta från Dylan som Plura och en objektiv positionering där det är okej att med självmedveten ironi leka Mr. Tambourine Man och skamlöst översätta irländska folkstandards, eller namedroppa Totta Näslund i en låtskrivarfilosofisk flirt.

Det annalkande karriärslut som vilket man skulle kunna läsa stöttepelaren River en vacker dröm sätts också i perspektiv till den otjänst den hårda mediebevakningen har gjort artisten. »Alla vill se dig falla nu Håkan Hellström«, uppenbarligen är det så. För artistmyten kan antingen sväljas hel och utan att ifrågasättas eller nedmonteras genom egna aktiva och kreativa val.

Någonstans är just avmystifieringen av artisten Hellström också den kärna som löper genom hela albumet. En känsla sprungen ur medgivandet om att det rigida i artisteriet och konstnärskapet faktiskt är tämligen flexibelt, som är lika positivt laddad som den som att lyssnare medge för sig själv att det som presenteras faktiskt är rätt bra trots allt.

»Jag har sett allt, hört allt, finns inte en bluff som jag inte kan ta ner« sjöng den snart sextioårige Ulf Lundell på Innan 20 på 19 från 2008 års Omaha. En kommentar riktad mot en kämpande ungdom, rotad i tillbakablickar på karriär och rockmyter från en artist med trettiofem år i branschen.

Håkan Hellström har långt kvar innan han är där men bluffarna har han med försiktig hand redan börjat montera ner. Det är lika modigt som dumdristigt och gör 2 steg från Paradise till något av ett unikum i Hellströms katalog och jämsides föregångaren också artistens till dags dato starkaste album.

Text: Mark Andersson
Foto: Universal

Info: Håkan Hellström – 2 steg från Paradise (Stranded Records/Universal)

Tipsa om artikeln / Lägg som bokmärke:
  • Digg
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google
  • Live
  • Pusha
  • TwitThis
  • MySpace

Trackback URL

1 Trackback(s)

  1. From Musik: Det kommer aldrig va över för mig : Benshi | Apr 17, 2013

Sorry, comments for this entry are closed at this time.