Memoarer: Nils Petter Sundgren- Inte bara bio

”Underhållande och intelligent”  och berättad med “espri och elegans”  är omdömen som Svenska Dagbladet och Expressen ger Nils Petter Sundgrens Inte bara bio. Det är delvis korrekta beskrivningar, men Sundgrens memoarer ger också ett gaggigt intryck och det personligt berörande framträder allt för lite.

Nils Petter Sundgren är en av vårt lands mest välkända filmkritiker. Från tidigt 1960-tal och framåt har han kontinuerligt bevakat de stora filmfestivalerna. Han har intervjuat de största regissörerna och branschens stjärnor. Och detta under en av filmkonstens allra intressantaste perioder. Det är med andra ord med stor förväntan om initierad vittnesbörd man tar sig an Sundgrens Inte bara bio.

Själv minns jag Sundgren i huvudsak från min barn- och ungdoms (sent 70-tal och 80-talets första hälft) Filmkrönikan i Sveriges Television. I Växjö där jag växte upp var det inte alltid möjligt att se Sundgrens rekommendationer på biograferna, men med videons framväxt var det i vart fall möjligt att retroaktivt finna titlarna. Sundgren gav ett distanserat intryck när han satt i tevestudion och torrt läste upp sina filmrecensioner. Hans sätt att tala, likväl som att han behandlade film och kultur på allvar, blev ofta parodierat och stundtals även utsatt för förlöjligande. Trots mina unga år och begränsade filmkunskaper fann jag dock snart att Sundgren så gott som alltid hade rätt. De filmer han gillade höll hög klass. De hade något väsentligt att berätta och var filmupplevelser som dröjde sig kvar. Det Sundgren avfärdade som trams, var allt som oftast just trams med avsaknad av substans värd att reflektera över.

Minnet av Filmkrönikans opersonliga och frankt konstaterande recensioner förstärks vid läsningen av Inte bara bio. Sundgren har svårt för att vara personlig. De inledande kapitlen om barndomen är kortfattade berättelser om vänner och händelser. Om något utspelar sig på sommaren inleds meningen med ”En vacker sommardag…” och när puberteten skall gestaltas görs det genom att Sundgren på finska lär sig säga ”fan knullar pengar”. Det må vara ett uttryck för att författaren i hela sitt liv har beskrivit och recenserat andra, men berättande om den egna personen är torftigt. Jag läser vidare med förhoppning om att det blir intressantare när Sundgrens yrkesverksamma tid redovisas. Förhoppningar som både grusas och besannas.

Efter akademisk examen och några år som lektör på Bonniers hamnar Sundgren på SVT och Filmkrönikan 1963. För en cineast är det naturligtvis intressant att läsa om hur det gick till bakom kulisserna på det teveprogram vars inflytande över filmpublik och bransch var betydande under flera decennier. Sundgren var även verksam som inköpare av film till TV2 från 1969 till 1987. Underhållande blir det så klart när Sundgren med nostalgiska penslar målar upp bilder av festivalerna i Cannes under 1960-talet. Men när han återberättar om intervjuer med regissörer och författare lyfter inte memoarerna på det sätt som man skulle förvänta sig. Storheter som Godard, Tati, Eastwood och Herzog avhandlas på mellan en till tre sidor. Vanligen börjar Sundgren med en kortfattad beskrivning av konstnärskapet och något om var och när de möttes. Därpå en resumé om av vad som sades i intervjun. Slutligen rinner berättelsen ut i sanden, eller glider in på ett sidospår. Beträffande Herzog, som beskrivs på knappt en sida, får vi veta att Sundgren har mött honom regelbundet genom åren och till och med blivit inbjuden av regissören till dennes hemby. Trots det är den enda personliga iakttagelsen att Herzog vid ett tillfälle satt barfota på hotellet i Cannes. Intrycket är att Sundgren inte minns särskilt mycket från alla möten och intervjuer, utan i sina memoarer skriver om dessa utifrån de tidningsartiklar och teveinslag som funnits att hämta i arkiven.

Avsevärt intressantare är det att läsa om Sundgrens möte med Bergman, vars vägar korsades från tidig ungdom och genom hela karriären. Liksom i fallet med Bergman har även Harry Schein tilldelats ett längre avsnitt vilket ger utrymme för en vidare reflektion. Schein var Sundgrens trätobroder under lång period, men deras meningsskiljaktigheter skildras med värme. Sundgrens sågningar av såväl Guldbagge galan som sina efterföljare i Filmkrönikan är befriande läsning. De nutida belackarna brukar i första hand påpeka att Sundgren är en gammal gubbe, istället för att bemöta kritiken. Det är att skärma sig från kritiken genom att skjuta budbäraren. I sakfrågorna har Sundgren bevarat sin skärpa och analysförmåga. I kritiken mot vänstergrupperna på TV2 under 1970-talet och kritiken mot det idag styrande vinstintresset på TV4 är han klarsynt och levererar levande vittnesmål. Det är vid dessa tillfällen när Sundgren använder sig av sin recensionsförmåga som Inte bara bio blir som bäst.

På bokens sista sidor nämner Sundgren en depression som han tack vare sin hustru lyckades ta sig igenom. Om depressionen har tidigare inte nämnts ett ord. Det sätter fingret på vad det är jag saknar i Sundgrens memoarer. Vem är personen Nils Petter Sundgren och vilken betydelse har filmen och konsten i hans liv? Intrycket av Sundgren som en mycket kompetent, men distanserad och opersonlig, filmciceron kvarstår.

På minuskontot hamnar också ett överflöd ordagranna upprepningar. Det ger ett gaggigt intryck. Likaså innehåller boken rena korrekturfel, vilket är ovanligt med tanke på att boken är utgiven på ett av de större förlagen. Även om lockelsen är stor så bör en memoarförfattare undvika att ge sina barn omdömet som ”Christian är liksom sina syskon en bra människa”. Inte bara bio är obligatorisk läsning för alla som är intresserade av film och filmkritik. Övriga uppmanas istället till att följa Sundgrens visdomsord – se om klassikerna och undvik skräpet som bedövar smaknerverna.

Text: Petter Ericsson©