Man spelar ovetande om misstaget

De TV-sända valvakorna hade bara öga för ett parti, sverigedemokraterna. Själv tröttnade jag tämligen snabbt på frågorna om sd:s vara eller inte vara i riksdagen som ju ställdes till varenda kotte som syntes i rutan. Blockpolitiken kom på kant. Valstatistiken, som ibland kan vara rätt intressant, särskilt den demografiska, riktades istället mot det svarta molnet, den högerextrema vinden etc. Att Sverige återigen hade fått en borgerlig regering var en bifråga, något som man var tvungen att nämna. Rapporteringen efter valdagen har också den bara fokuserat på om högern ska få majoritet eller inte, det vill säga kunna hindra sd eller inte.

Hela landet är i chock. Ändå har man haft tid på att förbereda sig. Opinionsmätningarna har sagt sitt under lång tid och till slut fått rätt. Ändå har de flesta har förmodligen inte gjort det, av den enkla anledningen att sd porträtterats som en vålnad, skrämmande, någonting utanför murarna som vill komma in. Nu är partiet plötsligt innanför murarna, delaktiga i allas politik och vardag.

Man har trots oron inte gjort tillräckligt. Media har i väldigt liten mån bidragit till att skingra faran. Ja, till exempel genom att påtala att spöket för eller senare ska tvingas presentera sina sakfrågor öppet för granskning. Tyvärr har man ängsligt hoppats på att sd plötsligt skulle försvinna i intet istället för att ta itu med partiet.

Det enda man tillåtit sverigedemokraterna att säga är hur förtryckta de är, hur censurerade de är och hur pass väl martyretiketten passar dem. Deras åsikter i sak – de som förtjänat den största oron – har kommit bort totalt. Istället för att granska deras siffror gällande exempelvis invandring har man låtit dem stå oemotsagda. Jag fick själv hem något slags sd-nyhetsbrev i brevlådan där diagram och staplar baserades på fantasier och var ryckta från sitt sammanhang. Jag fnös åt det hela, men det är det inte alla som gör.

Sverigedemokraternas politik måste granskas och debatteras, som om det gällde vilket parti som helst för att just visa att det inte är ett parti vilket som helst. Man kan inte skingra spöken genom att låta bli att röra vid dem. En rad  skribenter, mestadels frilansande,har faktiskt rapporterat om ett rasistiskt parti med rötter i alla möjliga nationalsocialistiska falanger. Partiet har alltså mött konkret och sakligt motstånd, men i för liten utsträckning, särskilt i de större medierna. Häri ligger min besvikelse.

Den hysteri, för att återkomma till den, som vi upplever idag är till viss del hycklande. Istället för att ta itu med problemet direkt genom att göra grundliga granskningar och tillbakavisat rasism i sak, har man försökt att inte låtsas om någonting för att sedan på valdagen kunna skria i förtvivlan. Vanligen gör vi någonting åt unkenhet, vi låter den inte vila över oss i någon sorts tanke om naturlig nödvändighet.

Fedja Borčak