Liverecension: Nachtmystium i Köpenhamn 1 april

Nachtmystiums sångare och gitarrist Blake Judd sitter i logen på The Rock i Köpenhamn och sneglar lystet på en stor skål med kola. Nej, inte den sorten man peta sig i näsan med. Det är bara dansk gräddkola. En annan skål är full av krispiga gurkstavar. Precis det man väntar sig hitta på ridern för ett band som utforskar rymden i flourescerande Pink Floyd-black metal med Moog och saxofonsolon (det populäraste motivet på deras bandtröjor föreställer liemannen som snortar ett uppochnedvänt kors av kokain från en likkista).

Tre timmar senare står Judd på scen och verkar varken påverkad av otillbörliga blodsockervärden eller annat vitt som Anna Skipper avråder ifrån. Han sjunger bara fruktansvärt intensivt och verkar mest förlöst av att äntligen ha kommit iväg på en Europaturné för det nu två år gamla albumet ”Assassins: Black Meddle Part I”, tre månader innan uppföljaren ”Addicts: Black Meddle Part II” släpps.

”Assassins” retade gallfeber på de talibaner som tycker att äkta black metal utesluter snärtiga refränger, sjuttiotalskeyboards, genomtränglig produktion och ordlekar (undertiteln ”Black Meddle” rymmer nästan lika många bottnar som ”Mad Men” om man funderar lite). Väldigt många andra – New York Times, Pitchfork, Sydsvenskan – älskade kombinationen av introspektiv psykedelia och klassiskt rövsparkande black’n’roll.

Chicagobandet – även trogne gitarristen Jeff Wilson, som mest stirrar ner i golvet iförd en överkamningsfrisyr trots saknad av flint att kamma över, samt en tillfällig men hetlevrad rytmsektion inlånad från hemstadens råbarkade Lord Mantis – får av praktiska skäl nöja sig med ett avskalat uttryck utan blåsinstrument och analogsyntar. Det ödesmättade pianot i entrélåten ”Away From The Light” är förinspelat och några bakgrundsljud kommer från effektpedaler, i övrigt är det ett väldigt metalliskt Nachtmystium som framför de mest direkta låtarna från ”Assassins” och föregångaren ”Instinct: Decay”.

Det ”Your True Enemy”, ”Ghosts of Grace”, “Chosen by No One” och “Assassins” tappar i nyans tas igen i råstyrka. Inte minst i vrålsången, som är tydligt artikulerad men ändå så påträngande och dånande omfångsrik. När frontmannen säger att de ska spela ”High On Hate” – första spåret från det kommandet albumet, som sägs vara kraftigt inspirerat av Joy Division, ett i de flesta avseenden svartare band än de flesta som kallar sig black metal – tänker jag att det kommer att märkas. Låten är kvällens näst snabbaste och blästrar på helt ursinnigt, för att lugna sig i mot upploppet när Judd skanderar ”hate!” om och om igen. Joy Divison-influenserna känns igen från Jeff Wilsons ”Love will tear us apart”-tröja, inte mycket annat.

Roligaste låten under den fyrtio minuter korta spelningen är ”Hellish Overdose” från fjolårets old school-ep ”Doomsday Derelicts”. Det är en genialiskt puckad åttiotalsrökare någonstans mellan Motörhead och Celtic Frost, som handlar om Nachtmystiums okomplicerade förhållande till sex, droger och rock’n’roll. De slänger in den lika nonchalant som furiöst, som för att bevisa att dagens kalejdoskopiska studioäventyr till trots vet de exakt var de har sina rötter.

Jonn Palmér Jeppsson

Tidigare publicerad på Sydsvenskans web.