Liverecension: Dark Funeral på KB 6 mars

Black metal är till sin natur inte de minsta gemensamma nämnarnas musik. Att Dark Funeral ändå får det att låta så är en riktig bedrift. I stockholmarnas trygga famn – på behörigt avstånd från Marduks kulturkoftetematik, Deathspell Omegas dekonstruktivism eller Watains sammansmältning av verk och person – är kraven låga: tål du att musik går fort, har demoniskt hes sång och hedrar djävulen utan djupare anspråk är du välkommen.

Live på KB går det absurt fort, sången är nästan bara diskant och namnen Satan, Lucifer, Asmodeus, Beelzebub och Leviathan står skrivna på bägge bastrummorna. Kvintetten återskapar vad som hörs på deras fem album, utan att antyda att tretton år passerat mellan äldsta låten ”Bloodfrozen” och styckena från fjolårets ”Angelus Exuro Pro Eternus”. Gitarrerna – melodierna är strålande i tredje biten ”The Arrival of Satan’s Empire” – går att urskilja som annat än ett susande läte först i fjärde låten.

Ändå är det ingen tråkig konsert. Scenfonden är ett enormt rött demonansikte, ljussättningen lika dramatisk som de få släpiga partierna i ”Goddess of Sodomy” och ”My Funeral”. Vokalisten Emperor Magus Caligula kombinerar orchrustning från ”Sagan om ringen” med Karin Dreijersk dödskallesminkning och ser väldigt ond ut när han inte tackar publiken på bred stockholmska.

Och Nils ”Dominator” Fjellström – vilken trummis! Hur man kan spela så fort, rakt och mycket och ändå göra det med luft och ledighet är en gåta.

Jonn Palmér Jeppsson

Publicerad i Sydsvenskan den 8 mars.